nr 2 2013
❘
svensk skyttesport
❘
49
Therese Karlsson
ensam lerduvetjej i Roslagsskogen
I Roslagens Jaktskytteklubb dominerar männen i antal på lerduvebanan. Men det finns
en katt bland hermelinerna. Nittonåriga Therese Karlsson har passion för sporting och
satsar högt mot framtiden.
På lerduvebanan syns
det att
Therese Karlsson hör hemma. Hon rör
sig vant omkring samtidigt som hon
och hennes pappa Per-Ola Karlsson
gör i ordning inför kvällens tränings-
pass. Lerduvorna ska placeras ut och
kastarna ska testas innan det är dags.
– Det var nog mest en slump att jag
började skjuta lerduvor. Allt började
med att jag testade skjuta luftgevär och
lite senare provade jag även på kort-
hållsskytte. Sedan fick jag följa med
pappa till lerduvebanan. Så jag testade
och tyckte det var kul, sedan var jag
fast, säger Therese.
Therese skjuter båda sportinggre-
narna, engelsk sporting och FITASC
sporting. Och att det blev just sporting
Therese skulle hålla på med beror en-
ligt henne själv helt på tävlingsuppläg-
get.
– Jag tycker att sporting är den abso-
lut roligaste lerduvegrenen. Sporting-
duvorna kan komma från olika håll och
vinklar. Tävlingarna ser aldrig likadana
ut och jag tycker om att det är väldigt
varierat. Det skulle bli tråkigt i längden
om det hela tiden var samma sak, säger
hon.
Tidig talang
Inte nog med att Therese tyckte om
lerduvor, hon visade sig även vara en
riktig talang. Med hjälp från sin pappa,
sina föreningskamrater och tränare så
har hon utvecklats en hel del på bara
några år.
– Mina tränare betyder naturligt-
vis mycket för mig. Speciellt min ena
tränare Stefan som hjälpte mig väldigt
mycket i början. Nuförtiden hjälper
han mig ungefär en gång i veckan.
Att träna är något som är viktigt in-
om sporting där tävlingarna aldrig ser
likadana ut. Medan vi är på Roslagens
lerduvebana så syns det att Therese
spenderat en hel del tid här då hon vant
rör sig mellan de olika skjutstationerna.
– Det här är hennes andra hem un-
der säsongerna, säger Per-Ola och ler
innan han kastar iväg nästa duva. Och
Therese håller med.
– Formen är en färskvara i vår sport.
Om jag inte tränat ordentligt så märks
det direkt. Det handlar om att nöta
och nöta tills det känns bra och man är
nöjd, säger Therese.
Och hon vet vad hon pratar om. Un-
der säsongerna kan hon träna såmycket
som fyra till fem gånger per vecka, plus
att hon försöker gå till gymmet minst
en gång då det krävs mer än bara talang
för att bli en bra skytt. Det som The-
rese anser gör henne till en bra skytt är
främst sitt tålamod.
– Jag kan hålla mig lugn och sedan
tagga till och prestera när det gäller,
och det är nog min största styrka, säger
hon.
Bäst är det som gäller
I framtiden vill hon vara bäst. Inte bäst
i Roslagen, inte bäst i Sverige, utan bäst
i världen.
– Jag vill bli bäst, helt enkelt. Men
för att bli det måste man jobba med
delmål. Mina delmål nu är att hålla mig
kvar i landslaget och att bli bäst i Sve-
rige. Men huvudmålet finns hela tiden
i bakhuvudet, säger Therese.
Den prestation som Therese värde-
rar allra högst hittills är SM-silvret hon
tog förra året.
– Det var väldigt stort för mig. Som
sagt, ett delmål är ju att bli bäst i Sve-
rige och nu var jag nära, säger hon.
Även ommålen är högt satta och det
kommer krävas mycket tid så är There-
se motiverad till att fortsätta sträva mot
dem. Hon hoppas på att om femår vara
en av de bästa damerna i världen och på
att prestera bra utomlands.
– Då är jag en bra bit på vägen mot
världstoppen, säger hon.
Internationell erfarenhet
Men att skjuta bra utomlands har hon
redan testat på. Förra året var hon re-
serv i damlandslaget på VM i England
och hon passade även på att skjuta EM
i Portugal.
– Det är häftigt att få åka med! All-
ting var så stort om man jämför med
de tävlingarna som är här i Sverige. På
mitt första VM i Frankrike så blev jag
lite chockad över hur många skyttar det
var. Men det är jätteroligt att få komma
ut och tävla i världen!
Och i slutet på maj var det dags
igen då EM gick Prag. Hennes för-
väntningar och förhoppningar inför
tävlingen var att hon skulle ta en bra
internationell placering.
– Jag försöker alltid ta en bra pla-
cering samt komma i toppen bland
svenskarna. Men ett annat mål är att
njuta och ha kul såklart!
Under den här säsongen vill hon
först och främst kvalificera sig till att
skjuta i A-klassen istället för B-klassen,
men hon har också fler mål.
– Förutom att byta klass så vill jag
också ta hem en pallplats i damklas-
sen på SM. Sedan vill man ju såklart
utvecklas som skytt. Jag tror att det är
rimliga mål för i år.
Ensam tjej ingen svårighet
Att vara ensam tjej på hemmabanan
har både sina för- och nackdelar, menar
Therese. Hon får ett bra bemötande
från sina föreningskamrater som mer
än gärna hjälper henne.
– När jag började skjuta var jag alltid
”lilla Tessan” som de ville hjälpa. Och
de är fortfarande hjälpsamma, men nu
när jag börjar slå dem på tävlingarna så
blir de lite häpna.
Och att de flesta av hennes förenings-
kamrater är äldre män är inget hon har
något problem med.
– De är väldigt trevliga mot mig och
vi har kul ihop. Vi åker ju ut på tävlingar
och tränar tillsammans. Har man roligt
så spelar ålder och kön ingen roll.
I Therese förening finns två andra
ungdomar, två unga killar, som också
skjuter lerduva. Men hon är ensam tjej
och har vant sig med det.
– Det är inget konstigt längre nu när
man har vant sig. Det är nästan lite ro-
ligt istället.
Tanken på att lägga av på grund av att
hon är ensam har aldrig slagit Therese.
– Nej, verkligen inte. Jag har nog
aldrig funderat på att lägga av i överhu-
vudtaget. Visst, efter en säsong kanman
vara väldigt less på det man gör, men
om man vilar upp sig någon månad så
kommer suget tillbaka igen.
Roligt ska det vara
Att vara sportingskytt kan säkert vara
ensamt och udda på flera sätt. Det är
inte många som vet om att sporten ex-
isterar utanför skjutbanan.
– Mina vänner och bekanta vet nog
inte riktigt vad det är jag gör. De flesta
har ju aldrig varit med och sett hur det
går till på skjutbanan. Men de tycker ju
att det låter häftigt när man säger att
man är skytt. Man ska göra det man
tycker är roligt, oavsett vad det är. Det
blir bäst då, säger Therese.
När intervjun är avslutad passar The-
rese på att skjuta lite till. Hon laddar,
hon tar ställning, hon ropar och skjuter
sedan ner de två duvorna som kommer
från olika håll med kort mellanrum. Ef-
ter det laddar hon om på nytt och gör
om proceduren igen.
– Så här kan hon stå i timmar, säger
Per-Ola och skickar samtidigt iväg en
två nya duvor.
■
text & foto
sara borg
