nr 2 2013
❘
svensk skyttesport
❘
35
Tvillingarna föddes den
femte april 1880 och växte upp i
Karlskrona tillsammans med ytter-
ligare två syskon. När pojkarna var
i tolvårsåldern dog pappan, länsve-
terinären Gustaf Carlberg, varefter
modern Vilhelmina ensam svarade
för barnens uppfostran och skolgång.
Några större funderingar när det
gällde yrkesvalet hade vare sig Eric
eller Wilhelm. Båda visade redan i
ungdomen upp ett stort intresse för
sport och friluftsliv och det enda yrke
som i princip stod tillbuds om man
ville utveckla dessa intressen var som
officer. Så fick det också bli. Men vad
som kan tyckas aningen märkligt är
att bröderna, som var mycket lika till
utseendet och även till sin läggning,
sökte sig till olika regementen. Eric
sökte sig till Norra skånska infante-
riregementet 1901 där han blev un-
derlöjtnant (motsvarande fänrik i da-
gens befälsordning) medan Wilhelm
samma år anställdes vid Värmlands
fältjägarkår med samma grad som
brodern.
Snabb återförening
Det dröjde dock inte mer än ett år
innan bröderna var förenade på sam-
ma regemente. 1902 anställdes de
vid Vaxholms grenadjärregemente
och det var också på det regementet
som deras idrottsintressen utveck-
lades och de började uppmärksam-
mas i den tidens tidningar där idrott
refererades. Under tiden i Vaxholm
genomgick både Wilhelm och Eric
Gymnastiska centralinstitutet, vilket
kom att ligga till grund för att de
senare skulle väljas in i som adjung-
erade till SOK inför den stundande
olympiaden i Stockholm.
Mångsidiga bröder
Båda var i sitt idrottande väldigt
allsidiga och de tävlade med fram-
gångar inom flera olika sporter. De
var skickliga fäktare och simmare,
och naturligtvis skickliga skyttar,
både med gevär, revolver och pistol.
Det var också inom skyttet de kom
att vinna sina största internationella
framgångar. De deltog på landslags-
nivå i modern femkamp, som under
den här tiden var en svensk parad-
gren. Det höll för övrigt i sig ända
fram till 1956, då Lasse Hall avsluta-
de sin karriär med att vinna sitt andra
OS-guld. Båda bröderna Carlberg
tävlade också internationellt i fäkt-
ning. I den grenen vann Eric stora
tävlingar både i Ostende i Danmark
och i holländska Haag. Eric hade
länge svårt för att bestämma sig för
vilken sport han skulle satsa på mel-
lan fäktning eller skytte. Det som
avgjorde till skyttets favör var bland
annat att han, tillsammans med
Wilhelm, blev uttagen till 1908 års
olympiska spel i London som repre-
sentant för det svenska skyttelands-
laget. Han skulle därmed få chansen
att vinna en olympisk medalj. Det var
något han eftersträvade och som han
inte lyckats med 1906 i de så kal�-
lade extraspelen i Aten, men som
däremot Wilhelm hade lyckats med
genom att skjuta hem bronsmedal-
jen i duellpistol. I London blev det
medalj för bägge bröderna som vann
varsitt silver i lagtävlingen med mi-
niatyrgevär 50+100 yards i liggande
skjutställning.
Favoritgrenarna
De skyttegrenar som, tillsammans
med duellskyttet med pistol eller
revolver, kom att bli brödernas favo-
ritgrenar var skjutning med minia-
tyrgevär (ungefär som dagens kort-
hållsgevär) från 25 och 50 meter.
Miniatyrgevär från 25 meter var ett
duellskytte mot en tolv centimeter
hög 10-ringad helfigur. Figuren vi-
sades under tre sekunder varefter den
försvann och var borta fem sekunder
då skytten skulle hinna ladda om och
inta skjutställning. Antalet visningar
var 25 och skjutställningen var valfri.
Magasin var inte tillåtna på geväret.
Duellskytte med korthållsgevär (mi-
niatyrgevär) förekommer inte i dag.
Kortdistansskyttet från 50 meter var
likartat dagens korthållsskytte. Man
sköt 40 skott på en femringad tavla,
föregångna av fyra provskott.
Lyckosamt Stockholms-OS
Det var OS 1912 i Stockholm som
kom att bli brödernas största fram-
gång som olympier. Redan före spe-
len invaldes de i regelkommittéerna,
Wilhelm för gymnastiktävlingarna
och Erik för skyttekommittén, där
han för övrigt samarbetade med
Gomer Swahn. I tävlingarna ställde
Eric utöver skyttet upp i femkamp,
där han dock tvingades bryta, och i
fäktning, där han hindrades av den
skada han ådrog sig i femkampens
ridmoment och inte kunde göra sig
själv rättvisa. Wilhelm koncentrera-
de sig enbart på skyttet, naturligtvis
både med pistol och gevär. Och det
kanske var till Wilhelms fördel. Han
vann guld i 25 meter miniatyrgevär,
eller duellgevär som det också kalla-
des, och han ingick tillsammans med
Eric i de svenska lag som vann duel-
len i pistol och i gevär. De vann också
silver i fripistol lag och miniatyrgevär
50 meter lag. Wilhelm blev därmed
spelens mest medaljerade idrottsman
med sina tre guldmedaljer och två
silver. Stockholmsspelen blev inte
brödernas sista OS. Trots att världs-
kriget förhindrade spelen 1916 skulle
båda hinna med ytterligare ett olym-
piskt spel, 1924 i Paris. Där lyckades
Wilhelm vinna ännu en silvermedalj,
den här gången i den nytillkomna
grenen silhuettpistol.
Fortsatte åt skilda håll
Efter OS 1912 kom bröderna att
gå skilda vägar. Wilhelm fortsatte
på den inslagna banan som officer,
men övergick till Svea livgarde där
han befordrades till major och så
småningom tog avsked 1945. Han
avled i Danderyd 90 år gammal den
1 oktober 1970. Eric fick efter OS
1912 erbjudande om tjänstgöring i
Persien, dit han värvades för att bli
instruktör vid gendarmeriet och chef
för femte regementet, där han befor-
drades till överste 1915. 1928 över-
gick han i så kallad övergångsstat
och arbetade för olika svenska och
finska företag i Persien, bland andra
Tändsticksbolaget. Han utnämndes
till svensk generalkonsul i Teheran
1930 och tjänstgjorde som sådan
till1935. Därefter utnämndes han
till finsk generalkonsul, en tjänst han
innehade från 1935 till 1958. Sina år
i Persien skildrade han 1962 i boken
”På uppdrag i Persien – glimtar från
en trettioårig vistelse under solens
och lejonets tecken”. En bildsamling
som Eric Carlberg i undervisnings-
syfte byggde upp under sin tid i det
Persiska gendarmeriet finns numera
på Etnografiska museet i Stockholm.
Eric Carlberg avled 14 augusti 1963 i
Stockholm.
■
