48
❘
svensk skyttesport
❘
nr 1 2013
information
Sammanlagt har vi
under en 20-årsperiod
bärgat mellan 50 och 60 VM-, EM- och världs-
cupmedaljer till Sverige. Med anledning av den
utvecklingen har jag ofta fått frågan från andra
länders skyttar och ledare vad vi har gjort, vi som
”alltid är på pallen”.
Att vi hade
två skyttar i SOK:s topp- och ta-
langgrupp under fem år inför OS i Aten medför-
de att vi fick ett stort ekonomiskt stöd därifrån,
något som i sin tur innebar att vi kunde spara an-
dra sektionsmedel för en långsiktig satsning även
efter 2004 års OS, då Running Target inte längre
skulle vara en OS-gren. Att driva en långsiktig
framgångsrik satsning enbart med de medel som
vi får från förbundet är nämligen inte möjligt ef-
tersom viltmålssektionen är alldeles för liten och
därför inte genererar de medel som behövs.
Tyvärr så är
nu sektionen i den situation att
resurserna sinar och satsningen därmed avstannar,
något som inte är bra då vi står inför en genera-
tionsväxling. Huvudproblemet är att vi är alltför
få viltmålsskyttar i Sverige och att det är för få
av dem som finns som löser tävlingslicens. 2012
löstes enbart 175 tävlingslicenser. Dessa omstän-
digheter innebär att vår existens som egen sektion
är hotad och självfallet nu ifrågasätts. Frågan om
hur vi går vidare med viltmålsskyttet i Sverige
kommer naturligtvis att diskuteras vid sektionens
årsmöte den 23 mars i Eskilstuna.
Vid årsmötet kommer
också en del ny-
val att förhoppningsvis ske. Sekreteraren Mari
Bergström har undanbett sig omval och jag själv
Oviss framtid för
viltmålssektionen
Viltmålssektionen har under många år varit en tävlingsmässigt
framgångsrik sektion inom Svenska Skyttesportförbundet. Det gäller
såväl i internationella lagtävlingar som individuellt. Vi har bland annat
lyckats att med olika tredjemän i laget vara med och tampas om
lagmedaljer i internationella mästerskap under 15 års tid.
kommer att sluta som ordförande, ett faktum
som jag kungjorde för tre år sedan. Efter 25 år
i sektionsstyrelsen, varav 23 år som ordförande,
samt under hela denna tid elitansvarig tycker jag
att det räcker. Ytterligare en omständighet som
bidrar är att jag, eftersom jag är anställd som för-
bundskapten vid förbundet, inte längre får sitta i
förbundsstyrelsen. Det innebär att jag som ord-
förande blir vingklippt och, enligt min mening,
inte kan fullgöra min ordförandesyssla på ett bra
sätt. För att kunna göra det måste man vara med i
förbundsstyrelsen och delta i de diskussioner som
förs centralt i förbundet.
Under mina 25
år i viltmålssektionen har jag
fått uppleva hur en B-nation inom viltmålsskyttet
gått till att bli en av de 3-4 ledande nationerna i
världen, en resa som bjudit på många glädjestun-
der. Jag minns att jag första gångerna den svenska
nationalsången spelades vid ett stort mästerskap,
ringde hem till styrelsen och lät dem höra mu-
siken. Att välja ut vad som varit roligast är svårt
men det finns tre situationer som för alltid satt
sina spår hos mig.
Främst håller jag
nog EM 10 m i Moskva
2006 där laget med Emil Martinsson, Niklas
Bergström och Sami Pesonen, på ryssarnas hem-
maplan, vinner EM-guldet en poäng över det
ryska världsrekordet. Det var stort. Det hela blev
inte sämre av att Niklas vann individuellt, Emil
blev trea och Sami femma. En annan betydelsefull
händelse var naturligtvis OS i Aten 2004 där Emil
gick till final och blev fyra, en hårsmån från en
svensk OS-medalj. Som nummer tre bland min-
nesvärda händelser är världscupen 10 m i Sydney,
Australien 2004, där Emil efter en stark final vin-
ner och där Niklas blir tvåa. Det var så otroligt
med två svenskar på prispallen att det inte fanns
två lika stora svenska flaggor att hissa. Två svensk-
ar på en världscuppall, när har det hänt tidigare?
Aldrig. Och när kommer det att hända härnäst?
Ja för tillfället är det lerduveskyttarna som har den
potentialen. Låt oss anta den utmaningen.
Vad är det
då som gjort att framgångarna
kommit? Det finns flera faktorer som spelat in.
Föräldrarnas inställning och arbete för sina ung-
domar har självfallet stor betydelse inledningsvis.
En sektionsstyrelse som förstått vad som krävs för
att bli framgångsrik är en annan omständighet,
ett långsiktigt elitarbete som inte störs av att det
då och då kommer misslyckanden är en tredje.
Även förmånen av att vara samma personer som
jobbar tillsammans en längre tid har betydelse.
Att lämna en
sektion efter 25 år går natur-
ligtvis inte omärkt förbi. Om så behövs kommer
jag naturligtvis under en övergångstid att vara
bollplank till den nye ordföranden och den som
skall vara elitansvarig. Min stora förhoppning är
att allt fler skall skjuta viltmål, delta i de tävlingar
som trots allt anordnas och att därmed förutsätt-
ningarna att driva en egen viltmålssektion finns.
Med förhoppning om
ett framtida viltmåls-
skytte i någon form tackar jag för mig och önskar
lycka till.
Claes Johansson, ordförande viltmålssektionen
