NR 3 2013
❘
SVENSK SKYTTESPORT
❘
41
LENNART GUSTAFSSON ÄR
94 år
fyllda och glad i själen. Han och hans
föreningskamrater, som kommit upp
en bit i åldrarna, samlas fyra gånger
på våren samt fyra gånger på hösten
för att skjuta 6,5.
– Vi känner oss lite unga igen då vi
skjuter med den stora bössan, säger
Lennart och skrattar.
Lennart började skjuta som fem-
tonåring i Väddös skytteförening.
Han växte upp i Edeby under 30-ta-
let, men flyttade sedan till Stockholm
för att jobba.
– Då såg det annorlunda ut inom
skyttet. Till exempel så hade vi helt
andra gevär och ammunitionen låg
huller om buller i stora kartonger, sä-
ger han. Dessutom var det många fler
som sköt då. Det fanns inte så mycket
annat att göra ute på landsbygden,
och dessutom var det väldigt roligt.
Uppehåll ett kort tag
Lennart har skjutit hela sitt liv, om
man bortser från uppehållet under
andra världskriget.
– Då ville alla testa skytte. Jag
minns en gång då jag skulle skjuta
riksskyttetävlingen. Jag kom tidigt
på morgonen och fick inte skjuta för-
rän sent på kvällen. Då tappade jag
lusten en aning och la av ett tag, be-
rättar han.
Efter kriget blev han medbjuden
av en bekant för att testa att skjuta i
Södermalm Liljeholmens skytteför-
ening. Och där blev han kvar. I 65 år
har han varit medlem, och i 48 år var
han föreningens kassör.
– Jag har varit medlem och hjälpt
till i fem olika föreningar samtidigt.
Både som kassör och som prishante-
rare. Så när det var som mest att göra
gällde det att planera noggrant och
vara ute i god tid.
Med många uppgifter
Förutom att Lennart har skött eko-
nomi och priser så har han under hela
sin livstid varit mycket hjälpsam på
skjutbanan. Han har agerat skjut-
ledare, både på banan och på fältet.
Och fältskyttet är något som ligger
honom varmt om hjärtat.
– Det är synd att benen inte orkar
gå fältrundor längre. Dessutom svi-
ker synen mig i liggandeskyttet, så
det var dags att lägga av.
Men det sittande skyttet i 6,5 kla-
rar han fortfarande av. Under skjut-
ningen markeras ett flertal tior på
Lennarts tavla. Dock tappar han även
ut några sämre skott.
– Ja, jag råkade ju skjuta en femma
och någon åtta, och det är ju inte så
bra. Men det var roligt i alla fall, säger
Lennart till en föreningskamrat.
Otaliga skott
Om man har varit aktiv i 67 år så har
man skjutit en hel del skott. Lennart
berättar att han för tio år sedan satte
sig ned och räknade på hur många
skott han hade avlossat.
– Då räknade jag ut att det var runt
75 000 skott, säger han och skrattar.
Men som sagt, det var 10, kanske till
och med femton år sen, så några till
har det allt blivit.
På frågan om vad Lennart är mest
stolt över så funderar han en stund
innan han svarar:
– Det är nog det ideella arbetet jag
känner mig mest stolt över. Jag har
alltid hjälpt till och varit engagerad i
föreningarna jag har tillhört, och det
är det viktigaste för mig.
En föreningskamrat passerar och
säger åt Lennart att inte vara så blyg-
sam om sina personliga meriter. Då
berättar Lennart att han under 60-ta-
let var en av mycket få skyttar som
lyckades skjuta till sig mästarmärket
i guld.
– Det var väl fem eller sex skyttar
som fick det då, så lite duktig var man
allt på den tiden, säger Lennart och
skrattar.
Skjuter så länge det går
Nu för tiden skjuter Lennart inte lika
mycket. Han slutade skjuta liggande
för tre år sedan på grund av att synen
svek honom, men han är med på ve-
teranträffarna fortfarande. Han säger
att han vill hålla på så länge det är kul.
– Det är ju mycket socialt som spe-
lar in i skyttet också. Det är alltid lika
roligt och komma ner hit och träffa
gubbarna. Vi retas lite med varandra
och det piggar upp. Dessutom så vill
jag se hur länge jag kan hålla på.
– Ska man få den där gubben att
sluta skjuta får man slå en planka i
skallen på honom, säger en fören-
ingskamrat.
Lennart skrattar och nickar:
– Ja, kanske är det så. Jag har ju en
liten tävlingsdjävul i mig.
■
