23 VETERANAKTUELLT 4 . 2019 >> Fredagsflyget med British European Airlines, BEA, hemåt till Torslanda. ÅTER HEMMA PÅ KONTORET. Så hade jag fått en hög med post. Den låg på mitt skrivbord. Men först hade jag ett förtroligt samtal med VD Hasse. Om modellnyheterna och framförallt vilka bilar vi definitivt inte kunde räkna med inom den närmaste framtiden. Det fick inte komma ut i återförsäljarledet. Inte ens inom kontoret. Och vad skulle vi kunna erbjuda den svenska marknaden inom några år? Hasse berättade för mig senare, att han haft mycken nytta av min rapport vid sina samtal med Leyland International-folket. Skammens rodnad på kinderna spred sig lite här och där på några stycken, berättade Hasse. ”För dom var inte särskilt bra pålästa, och jag slog dom på fingrarna, gång på gång.” Det pågick intrigspel, och inte så lite heller, mellan British Leyland International och respektive tillverkande bilfabrik. Vårt lager av nya bilar var alldeles för stort. Nio månaders försäljning i lager och snett sammansatt. Engelsmännen var bestämda. ”Reducera ert billager först, sedan kan ni börja beställa bilar igen.” Vi fick ta ut nya tjänstebilar, Morris 1300, som vi fick sälja efter 14 dagar, helst privat, till 2000 kronor under Återförsäljarens pris. Ingen av tjänstebilskillarna tyckte direkt om bilen, så nästan 80 bilar försvann på mindre än 6 veckor. Bilarna, som lagrats nästan två år i Göteborgs frihamn, var långt ifrån fräscha. Sol, väder, snö och nedfall hade mattat ned lackeringen trots det skyddande vaxet och däcken var försedda med ”flat spots”. Inte runda längre. Värst utsatt var bilarna, som hade parkerats i gräset, där det växte tistlar. Några bilar hade vuxit fast och fick klippas loss. Drivhjulen fick för dåligt grepp i gräset. Många bilar såg ut som ett växthus inuti. När tisteln väl hade trängt genom växelspaksdamasken eller gummilisten i dörren, blev det fart på den, i drivhusvärmen inne i kupén. Upp till taket, tillbaka runt ratten, runt alla reglagen över till ”nackeputarne”, till säkerhetsbältena osv. Nästa tjänstebil, MG 1300, gillade jag rätt bra. Bra knuff i, med de dubbla SU-förgasarna. Det var en Cooper SS motor i den på 1275 cc. Kanske lite mer civiliserad i kamaxeln och förgasar/tändning. Bränslesnål också. Bara 0.58 l/ mil på landsväg, om man följde de rekommenderade hastigheterna.. Efter två månader blev den också såld. En Mini1000 hade jag en vecka. Kul bil, men alldeles för liten för familjen. Rover 2000 SC blev jag ombedd att köra 2-300 mil, så att försäljningschefens kompis kunde köpa den ”begagnad, som ny”. Trög ”gubbebil”, men bekväm, kändes säker och var långfärdstrygg. I Borås och Jönköping fanns märkesobundna bilhandlare, som höll sig underrättade när generalagenten hade för stort lager. Och pengar att handla för, det hade dom. De bjöd skamlösa priser för bilarna i storpack. 600 Hundkojor och Morris 1300 försvann över en helg och var borttransporterade efter en vecka. Jag träffade Lasse i Borås något år efteråt och han talade skrattande om, att han betalat 4500 kronor styck. På gatan priset var då 12300! ”En del av dom sålde jag till era egna återförsäljare och tjänade en bra hacka på varje bil. Ändå fick han den billigare av mig än av er! I kan la´ ente göra bilaffärer, era tokskallar,” skrattade Lasse i Borås, på bästa knalledialekt. ”En lördag prisannonserade jag Hundkojor, billigt. Shoppingbil till kärringarna. En får la´ inte in möe i de´ lilla brevinkastet bak i den skuffen”. ”Men de skiter la´ ja i. Det gick 42 stycken den lörda´n. Gratis kaffe, ballonger, kôrv å´ dreck till ´ongarna´. Förresten, de e la bättre ni öppnar blomsteraffär. De va´ möe´ grönt i en del bilar”. Jag fick kratta ur skuffen”. VD Hasse var mycket för ”job rotation” och förutom att vara ansvarig för iordningsställande av bilarna i Wallhamn, Typbesiktningsärenden, Teknisk försäljning, deltog jag i bilbeställningsmötet varje månad. Hasse ville ha mig sittande vid sidan, på viskningsavstånd, när det gällde modellval och varianter, som soltak, automatlåda, Kombi, 2-eller 4-dörrars etc. Om de rent tekniskt och lagmässigt kunde anses vara OK. TRIUMPH 2.5 PI Jag tog ut en Triumph 2.5 PI som tjänstebil och det är nog den bil som jag har tyckt bäst om av alla tjänstebilar jag har haft genom åren. British Racing Green, på Triumphspråk, Conifer Green och med röd skinnklädsel. Den var utrustad med Lucas insprutning, som vi pillade mycket med och blev till slut riktigt duktiga på. Systemet hade sina svagheter. Det styrdes helt och hållet av motorns vakuum i insugningsröret. Otäta ventiler, brytarspetsavstånd, ventilspel, tändningsinställning, ja allt påverkade vakuumet. Lågt vakuum gav alldeles för riklig bränsleluft-blandning och svart rök bolmade ur avgasröret på tomgång. >>
RkJQdWJsaXNoZXIy MzE5MDM=