21 KRÖNIKA efter ett möte och inser att frågan behöver tas en gång till, fast ingen orkar. Det kan vara den som säger ”det här är inte hållbart” utan att samtidigt peka ut en syndabock. Det kan vara den som vågar erkänna att en tidigare lösning inte blev bra, och ändå inte gör det till ett nederlag utan ser det som ett steg på vägen. Det kan vara den som bjuder in fler i arbetet i stället för att själv bli den mänskliga stötdämparen mellan systemets tryck och vardagens frustration. Det finns ett falskt mod som vård och omsorg behöver akta sig för. Det ser vid första anblicken ut som handlingskraft. Det svarar sent på mejl, tar ett möte till, löser bemanningen själv, täcker upp, jämnar ut, absorberar, säger att ”det ordnar sig”. Ibland gör det också det, för stunden. Men om mod blir samma sak som att bära mer än man rimligen kan bära, då har vi missförstått något. Då har vi inte fått starkare ledarskap, då har vi bara gjort chefens rygg till en organisatorisk strategi. Mod att leda handlar inte om att ensam orka allt. Det handlar om att våga ta ansvar utan att ta över allt ansvar. Det är en avgörande skillnad. Ansvar frågar: vad kan jag påverka? Skuld säger: det här borde du ha löst. Ansvar samlar människor kring nästa steg. Skuld gör människor små, trötta och tysta. I en tid när vård och omsorg pressas från så många håll behöver vi inte mer skuld. Vi behöver mer ansvarstagande som går att leva med, mer riktning, mer ärliga samtal, mer gemensam kraft. Mer förmåga att skilja på vad som är mitt, vad som är vårt och vad som faktiskt måste lyftas vidare. Det låter enkelt och det är det inte. Det kräver mod att inte fastna i problemspaningen. Den är annars ganska bekväm och kan till och med skapa gemenskap. Man kan samlas runt det som inte fungerar, som runt en lägereld av uppgivenhet. Alla ser lågorna. Alla känner värmen. Ingen behöver gå därifrån. Men ledarskap kan inte bo där. Ledarskap formas, tillblir, skapas i rörelse och kommer alltid att möta verklighetens utmaningar i stegen framåt. Ibland små steg, som ett samtal, en avgränsning ett beslut som måste tas. Ett test i fyra veckor. En fråga till teamet: vad är det minsta vi kan göra annorlunda som faktiskt SARA BACKMAN Sedan några år tillbaka bor jag i Eskilstuna med min man David och två av våra barn, tre har redan hunnit flytta ut. Här trivs också våra två chihuahuor. Till vardags arbetar jag som avdelningschef i Eskilstuna kommun, vård- och omsorgsförvaltningen, område funktionshinder. Foto: Privat skulle märkas? Den perfekta planen är aldrig lika effektiv som den tillräckligt kloka handlingen. Till sist, mod är inte bara att börja. Det är också att fortsätta även när det nya har blivit vardag och vardagen börjar protestera. När rutinen inte sitter, entusiasmen har lagt sig och någon suckar på mötet. Då krävs något mer än inspiration. Då krävs ihärdighet. Den får sällan applåder och identifierar sig betydligt mer som en tisdag än som en lördagskväll på stan. Men den håller i, följer upp, justerar och säger samma sak igen utan att bli hård. Här tänker jag att mycket av chefens verkliga mod finns. Inte i att alltid veta vägen, utan i att hålla riktning utan att tappa människan. I att våga ta ett steg till när steget före inte löste allt. Det kommer fler veckor. Vi vet redan nu att några av dem kommer ha varit svinjobbiga. Men det behöver inte bli så. Du kan fortfarande ställa nästa fråga. Kalla till nästa samtal. Göra en avgränsning. Bjuda in fler i ansvaret. Pröva ett mindre steg i stället för att vänta på den perfekta planen. Låt berättelsen börja.
RkJQdWJsaXNoZXIy MzE5MDM=