2 . 2019 VETERANAKTUELLT 24 1 ”kärringskvallrade” med återförsäljarna och ”var tvungna” att göra besök lite här och där. Undanflykter och direkta lögner, avslutade en dag löneutbetalningarna för fyra killar och en tjej. Jag behöll Tore från traktor, som var ”lojal intill döden” mot märket och kände till allt- och alla- i plöjarbranschen. Dessutom hade han varit distriktsmästare i plöjning i ”Nôrrtjaping”. De övriga fick personalchefen ta hand om. Tore och jag åkte runt bland traktorhandlarna och det var många tekniska problem på de gamla Nuffield traktorerna, 3/45, 10/60, 4/60, och allt vad de hette. I Norrland kallades en specialkonstruktion för ”dubbeldrummeln”. Det var två traktorhalvor med var sina motorer och lika stora framhjul som drivhjulen. En Robsondrive överförde drivningen till framhjulen. Styrning sköttes med bromsning eller pådrag, från den eller den andra motorn. De var försedda med kranar och användes i skogen. Framkomligheten var utomordentlig. Dubbeldrumlarna gav varje ägare, ingen undantagen, kostsamma bekymmer. Den inbyggda hydraultanken blev allt varmare under ett arbetspass. Samlade på sig så mycket barr, att det till slut uppstod självantändning. Inte en enda skogsbonde gjorde den minsta ansträngning att försöka släcka elden, eller kontakta brandkåren över komm-radion. Inte förrän dubbeldrummeln var räddningslöst uppbränd. Radion uppgavs alltid, konstigt nog, vara det allra första, som brann upp. Ett solklart försäkringsfall, där kontantreglering var den bästa lösningen. Och det ansåg både försäkringsbolaget och försäkringstagaren. Det var åtskilligt med muntliga råsopar man fick ta emot av både bönder och återförsäljare, som i många fall förlorat en del pengar. Nuffieldfabriken vägrade att stå ekonomiskt ansvariga. Pengarna var slut. Så var det med det. Cylinderfoder som sjönk, otäta toppackningar, läckage i hydraulsystemet, navbrott etc. Men de som inte var behäftade med fel, var omtyckta av bönderna för sin fantastiska dragstyrka. En lyckad kombination av drivhjulsvarvtal, däckdimension, traktorns vikt och viktfördelning fram/ bak. Allt detta i kombination med motorns vridande moment, som växellådan ”släppte igenom”. ”Nufflarna” var kända för sin drivförmåga utan att ”slira”. Därmed ”skinnades” inte plogbotten. Den plattades inte heller till, beroende på traktorns låga vikt. Viktigt för vattengenomträngning vid regn. ”Nufflarna” användes till plöjning, där man ville nå extra djup plogbotten i jorden. Livslängden var dessutom långt utöver det vanliga. Man kan fortfarande se en och annan ”Nuffe” i bruk, 1997. Nära 40 år gamla! Traktorerna bytte nu namn till Leyland och blev därmed blå. Nya motorer, som faktiskt var felfria. Men vem trodde på det till att börja med? Lasse Hüllert i Vara, undrade ”Varför byter ni färg på traktorerna? Det är ju det enda på traktorn, som det aldrig varit fel på!” Enda sättet att få fart på försäljningen igen, var att kompensera handlarna med extra rabatter, när dom köpte på sig tre- fyra traktorer. Vår största traktor, en bakhjulsdriven 70 hästare kostade på den tiden 32000 brutto. Återförsäljarens marginal var 28% och så fick dom 5000 kronor i reparationsbidrag på inbytet, när dom sålde en ny! Försäljningen ökade från 250 till 400 stycken det första året! Traktorsidan gav snart vinst igen och vi beslutade om en återförsäljarresa till traktorfabriken, som låg i Bathgate, nära Edinburgh. Handlarna fick ta med sina prospektiva kunder och deras fruar. Det brukade bli mindre stökigt då. Gubbarna bjöds till Bell´s Distilleries, whiskytillverkningen, fruarna åkte till ett skotskt väveri och nästan alla fruar hade med sig en pläd eller annat ullplagg hem. Det gubbarna hade med sig hem, det bar dom i alla fall inte i händerna! På kvällen var vi på Dalhousie Court. En oförglömlig afton, var det allmänna omdömet. Träbänkar, grovyxade ekbord, träfat, dolk, honungsmjöd, soppa och ”carvery steak” och brytbröd serverades av yppiga damer, som sjöng skotska sånger. Inte ett öga var torrt när ”Amazing Grace” stämningsfullt exekverades i stämmor. Honungsmjödets styrka, var nog lite svårbedömd och grovt underskattad, men uppskattad på kvällen. Nästa dag var det provplöjning med de nya, blåa Leylandtraktorerna. ”Ganska styv jord här,” sa en av deltagarna, som hade belönats med 1:sta pris vid någon tävling i Skåne. Efter den tävlingen kallades han ”Årets Plöjboj”. Den sistnämnda stavelsen, berodde på hans ovanligt eleganta rundningar, vid uppläggning av den avslutande vändtegen. Det för dagen generösa Skottland, bjöd på sitt allra bästa väder, hög och klar luft och efter dagens slut, hade vi tecknat 32 stycken traktororder. Min tid på traktor sidan började ta slut och en kollega, Lasse, från säljsidan tog över. SJÖ- OCH LANDTRANSPORT Gert började fundera på kostnadsbesparingar, om vi bytte importhamn. Ford hade räknat fram sjötransport, iordningställande, rostskyddsbehandling samt landtransport till sina Återförsäljare runt om i landet. De hade funnit att 60% import till Halmstad och 40% till i Södertälje var deras mest kostnadsoptimala. Jag fick reda på det av mina Fordkollegor i Bilindustriföreningen. Gert och jag skissade på varje återförsäljares troliga försäljning framöver och deras geografiska placering i Sverige. Gert hade en datakille, som gjorde ett passande program. Datan visade, att Wallhamn var lämpligast som importhamn. Ett möte med ledningen på Wallhamn ordnades. Toyota-bilarna landades redan där av Valleniusrederierna och Tjörnbröderna, Lars och Vilgot Johansson, som ägde både Wallhamn och OT-rederierna, hade tre anlöp varje vecka i Felixstowe med sina Ro-Ro båtar. Transmobil gav ett acceptabelt anbud på landtransporten till resp. återförsäljarna inom en fastställd tid i dagar och Wallhamn tog sig an PDI (Pre-Delivery- Inspection) av bilarna. Vår egen leveransverkstad på Krokegårdsgatan, där Penta höll till. Dessvärre fick leveransverkstan stängas och killarna, inalles 14 man sades upp. Synd på en så väl sammansvetsad arbetsgrupp. Två månader fick dom på sig och två veckors arbetsfri lön till alla dem, som stannade tiden ut, städade upp och packade ihop alla Land-Rover tillbehör, bilbälten, backspeglar och övrigt, som nu skulle till Wallhamn. Det var ingen populär informationsstund och jag kan än idag inte förstå, varför personalchefen insisterade på att jag skulle få det tvivelaktiga nöjet, att meddela killarna beslutet. SKÄRPTA LAGKRAV I SIKTE I slutet av 60-talet indikerade Bilindustriföreningen en mängd nya säkerhetsbestämmelser genom Tekniska Kommittèn. >>
RkJQdWJsaXNoZXIy MzE5MDM=