Gladiatorer på isoval Isracing är verkligen en spektakulär sport, svårt att föreställa sig för den som inte sett den live. Fyra man på startlinjen, alla lika bråttom, alla trängs, hjul vid hjul, i första kurvan. Som publik håller man andan, det kan inte gå väl tänker man. Isracing har körts i Ö-vik sen mitten av -40 talet med undantag några år under-60 talet. Därefter, fram till för ett tiotal år sedan, var sporten ganska stor, men som många andra kostsamma sporter har antalet utövare krympt. Den här artikeln kommer mer att handla om att arrangera en tävling, än om själva tävlingen. Mycket arbete ligger bakom en tävling som den i Ö-vik, ett VM-kval med internationella förare, som kördes den 11 januari. Spänningen var stor- ”blir det kallt nog för att kunna vattna och få åkbar is”. Turen var med arrangörerna, is kom till men snö fattades till skyddsvallar. Förberedelse var gjorda sen tidigare- halm packade i stora plastsäckar lades ut längst ut på bankanten. Därefter skumgummibalar klädda med galon. Att vattna är både en kostsam och tidsödande procedur. Lastbilens tank, 11m, fylls med vatten och sprids ut genom ett munstycke i små mängder, tar ungefär en timme att lasta och tömma. Vid gynnsam temperatur kan det bygga c:a 1,5 mm is. Banans längd 400 m, bredd 15m totalt ska 6000m täckas med 15 cm is för att köra en tävling; c:a 120 lass vatten. Inte gjort i en handvändning!! Stora depåytor behövs, förarnas fordon kräver mycket plats, publikplats och parkering för publik, allt skall plogas vid snöfall samt montering av ljudanläggning. Att korv och hamburgare säljs till publiken på tävlingsdagen är en själklarhet, ett måste. Tre försäljningsställen kräver fulla lager och stor mängd personal, allt ska fraktas dit. Ungefär 50-60 person är sysselsatta en tävlingsdag- från korvförsäljare, 12 1 . 2020 VETERANAKTUELLT TEXT & FOTO: Håkan Nordin Här går det undan.
RkJQdWJsaXNoZXIy MzE5MDM=