PROFILEN Naephie (mjölkkåsa) 2025. Inköpt av Nationalmuseum 2025. Överfångsglas och emalj. SAMEFOLKET • 51 “Förr brukade jag tänka att mina verk talade för sig själva, men jag har märkt att man nästan måste vara övertydlig ibland” TOMAS COLBENGTSON har en plan. En dag vill han återvända till duodjin. Det är länge sedan han började spara bra renhorn för att kunna slöjda en helhorns- kniv. Frågan är bara när den dagen kommer. Det är så mycket annat som måste bli klart först. Och så kommer nya idéer, nya beställningar. Vi möts i hans glasverkstad i Gustavsbergs gamla porslinsfabrik utanför Stockholm. Jag får se lite av det hantverk som är hans signum: foton ur samisk historia inkapslade i glasföremål. Ur en svalnad ugn hämtar han fyra glasämnen – kompakta bitar av glas som utgör första steget till konstverken. Han tar på sig skyddsförkläde och glasögon, slår på slipmaskinen och slipar av ett glasämne mot den roterande stenen. – Just det här påminner faktiskt om hornslöjd, ropar han genom maskinbullret. I slutänden ska det bli en jättekåsa av glas. Han har gjort flera sådana de senaste åren. Kåsorna går inte att dricka ur, eftersom de är solida, utan fördjupning. Det är Tomas Colbengtssons sätt att kommentera den statliga politik som gick ut på att renar inte längre skulle mjölkas, utan endast användas inom köttindustrin. En av kåsorna, med namnet Naephie (mjölkkåsa), har nyligen köpts in av Nationalmuseum. – Det är viktigt, inte bara för mig, att samisk konst finns representerad där. Om Nationalmuseibesökarna också uppfattar att kåsan bär på ett budskap går förstås inte att veta. – Förr brukade jag tänka att mina verk talade för sig själva, men jag har märkt att man nästan måste vara övertydlig ibland. Så jag brukar försöka styra upplevelsen.
RkJQdWJsaXNoZXIy MzE5MDM=