TIDNINGEN
HOCKEYSTAD
| Nr 1 2014 • SID 07
Genom arbetet inom Hockeystad finns nu
modellen för Hockeyspecialiseringen.
Den har Örnsköldsvik Hockey arbetat fram
tillsammans med Örnsköldsviks Gymnasium.
Stöd till detta viktiga projekt kommer bl.a. från
D
ET BÖRJADE SOM
sexåring i Örnsköldsviks
SK och strax innan han fyllde 36 år så spelade
han sin sista ”riktiga” match med Örnsköldsvik
HF. Däremellan har det hänt massor av saker i Jan Öbergs
hockeyresa – både positiva och negativa.
– Visst är det så. Men helt klart är det övervägande
positiva saker även om det fanns några riktigt tuffa
stunder, säger Öberg som var fyra år när han för första
gången stod på ett par skridskor.
I ÖSK startade karriären och som ung pojke hade han
sina drömmar.
– Jag drömde aldrig om NHL eller landslag. Min
dröm och det jag strävade efter var att någon gång få
representera MODO Hockey i Elitserien, säger Öberg.
Han förverkligade också sin dröm – men resan dit var
inte direkt spikrak.
De sista åren som pojklagsspelare representerade
han både ÖSK och MODO. Han tog aldrig plats i
distriktsturneringarna Sverigepucken eller TV-pucken.
– Att jag inte kom med i TV-pucken var tufft – riktigt tufft.
Men senare samma säsong fick han uppleva sin första
riktigt stora framgång när han vann SM-guld med MODO U16.
– En otroligt häftig upplevelse.
Direkt efter det kom nästa bakslag. Öberg nobbades
när det var dags för intag till MODOs hockeygymnasium.
– Då var det riktigt jobbigt och i ett sådant läge är det
lätt att ramla ihop och att bara ge upp. Men jag kände att
jag hade drivkraften kvar. Jag ville leva min dröm. Jag ville
till MODOs representationslag och jag visste att jag var
tvungen att träna ännu hårdare än alla andra för att ha
möjligheten att förverkliga drömmen.
Öberg gick tillbaka till moderklubben ÖSK och tog plats i
J20-laget där han hade Tomas Grundström som tränare.
– Så här i efterhand kan jag konstatera att det var
mycket nyttigt för mig. Jag fick massor av förtroende från
Tomas och han pumpade in självförtroende i mig. Jag fick
massor av istid och vi spelade i samma serie som MODO
J18 vilket gjorde att jag fick mäta mig med de som jag
skulle försöka ta mig förbi, säger Öberg och fortsätter:
– Egentligen tävlade jag aldrig med de jag tränade
tillsammans med. Jag tävlade med de som gick på hockey
gymnasiet och visste jag att de gjorde 20 armhävningar
så skulle jag göra 21. Jag skulle göra allt lite mer och lite
bättre.
Jan Öberg släppte aldrig sin dröm och
kan nu blicka tillbaka på en karriär som
givit honom minnen för livet.
Han spelade inte i TV-
pucken. Han vann SM-guld
i U16 men fick inte plats
på hockeygymnasiet.
Tuffa besked för en
16-åring.
Men Jan Öberg kämpade
vidare och kan nu se
tillbaka på en karriär
som innehållit massor.
Efter en säsong i ÖSK J20 var han tillbaka i MODO och
dess J18-lag och den säsongen slutade med JSM-guld.
1996/97 spelade han med MODO J20 och 4 januari 1997 var
det dags för en mycket stor händelse i Jan Öbergs hockeyliv.
Han fick chansen att debutera i Elitserien med MODO.
– Det är på sitt sätt det största jag varit med om. Skador
gjorde att jag fick chansen i matchen mot Malmö hemma –
och jag var minst sagt tokladdad. Kommer aldrig att glömma
mitt första byte. Jag åkte och åkte, kändes som att jag
spelade i två minuter innan jag bytte med Lars Jansson. Jag
minns att han vrålade och undrade varför jag bytte så snabbt.
Jag förstod ingenting – inte förrän jag såg matchvideon
efteråt. Jag var inte inne i mer än 15 sekunder men det
kändes som en evighet och jag hade syra i hela kroppen,
säger Öberg som säsongen därpå spelade med ÖSK i gamla
ettan innan han hösten 1998 tog en plats i MODOs A-trupp
och då på riktigt förverkligade sin stora hockeydröm.
– Jag var back nummer åtta i truppen. Men eftersom
Jan-Axel Alavaara hade en lång avstängning och att vi
dessutom drabbades av skador gjorde att jag spelade
kontinuerligt. För första gången hade jag flyt kan man
säga. Den säsongen var egentligen helt fantastisk.
Vi dominerade stort men fick inte sätta den riktiga
slutpunkten. Jag kan ärligt säga att jag fortfarande
drömmer mardrömmar om finalförlusten mot Brynäs,
säger Öberg som kom att göra sju säsonger i MODO.
Under dessa blev det inte mindre än tre SM-silver.
Under åren i MODO blev Öberg också något av en
”hjälpgumma” – fick spela många olika roller.
– Om det var bra eller dåligt att hoppa mellan back-
och centerpositionen vet jag inte. Det jag dock kan säga
är att jag tror det är få som känt samma stolthet som jag
gjorde när jag representerade MODO.
Lockoutsäsongen 2004/05 blev Öbergs sista i MODO. En
säsong som blev märklig och många spelare hamnade i kläm.
– Vi hade fem-sex femmor i träning och det var tufft
för många. Joakim Lindström är ett exempel. Egentligen
var det dags för honom att slå igenom den säsongen men
han fick inte plats. Fredrik Warg är ett annat exempel på
en spelare som hamnade illa till. Det många tyckte var en
jätterolig och magisk säsong var för andra otroligt tufft.
Jag hade förmånen att få spela ganska mycket och visst
var det kul att mäta sig med en massa stjärnor från NHL,
säger Öberg.
Egentligen tävlade jag aldrig med de jag tränade tillsammans med.
Jag tävlade med de som gick på hockeygymnasiet och visste jag
att de gjorde 20 armhävningar så skulle jag göra 21.
