Chef&Ledare 2020 #2

”När drömmenomatt bli polis gickupp i rökbestämde hon sig för att byta fokus. Ett jobb inom försäljning ledde till att hon avancerade i raketfart.” 28 Intervju Daniella Ibis Kallaris med två grekiska föräldrar som kom till Sve- rige som arbetskraftsinvandrare på 60-talet. Från tio års ålder spelade jag handboll och bodde mer eller mindre i sporthallen. Min tränare, och flera av killarna i A-laget jobba- de som poliser så det bestämde jag mig för att jag också skulle göra. Men som 19-åring körde jag på en parkerad bil och stack från platsen. Min första tanke var att skriva en lapp och lägga under vindrutetorkaren, jag gick till och med in i en butik och lånade papper och penna. Fast det enda jag skrev på lappen var ”Hej”. Någon såg mig och tog registreringsnumret på pappas bil, som jag hade lånat. Sedan kom det ett brev från po- lisen, och när jag fick syn på det öppnade jag det i smyg. Det är inte ett av mina stoltaste ögonblick. Pappa hade redan vridit om kni- ven i hjärtat på mig genom att säga att han inte förstod var repan på hans bil kom ifrån ”för hade det varit Daniella som åsamkat den, då hade hon ju berättat”… Det skulle bli förhör om två veckor. Jag sov inte en blund på 14 dagar. Mina föräldrar blev oroliga och undrade hur jag mådde, jag hade magrat och såg inte glad ut. Annars var jag en kaxig och tuff tjej. Hur vände du motgångarna till att bli en drivkraft? – Jag gick till förhöret, där en sträng polis bad mig ta plats i ”ljugarstolen” som han sa, och jag erkände allt rakt upp och ner. Då mjuknade han och sa att han ville göra mig en tjänst, han föreslog att jag själv skulle berätta allt för min pappa samma kväll. Jag var så nervös. Pappas första replik var: Hur kunde du vara så dumDaniella, hur ska du nu kunna bli polis? Jag fick 600 kronor i böter och en tid senare sökte jag för första gången in till polishögskolan. De ringde upp mig och sa att jag egentligen var allt de ville ha: en hyfsat vältränad tjej med invandrarbakgrund, som talade fyra språk. Men i nästa mening fick jag veta att min prick i brottsregistret gjorde att jag omöjligt kunde vara en person som föregår med gott exempel. Det blev nobben. Själv tyckte jag inte att det var så farligt, jag hade ju faktiskt inte dödat någon. Så jag fortsatte drömma om att bli polis, och fort- satte söka in men - fick alltid nej. Jag bodde en tid i Grekland och i Sarajevo, alldeles före kriget, och ägnade en del tid åt att grubbla över hur jag skulle byta fokus: Jag skulle bli lärare, pluggade en termin. Sedan blev jag gravid och födde tvillingtjejer. Jag var all- deles för ung och inte redo att bli mamma, men insåg att shape-up var det enda som gällde och var hemma med tvillingarna i tre år. Sedan tog jag bakvägen in till polisen – jag fick jobb som pass- och säkerhetskon- trollant. Vilket blev nästa steg efter revanschen? – Efter drygt ett år sa jag uppmig hos po- lisen och fick anställning som IT-säljare. Och så blev jag plötsligt headhuntad av ett annat företag och drabbades av ett ohälsosamt stort ego. Jag blev chef, med 30 000 kronor i lön, vilket var jättemycket pengar på den tiden, fick tjänstebil och en del folk under mig. Men det varade inte länge, efter tre månader lades företaget ner då den dåvarande vd:n visade sig ha förskingrat pengar. Men det oroade inte mig, jag visste att jag skulle få ett nytt jobb snabbt. Nu ville jag till rekryterings- branschen, och blev kvar i fem år. Pluggade kommunikation och ledarskap en termin samtidigt som jag jobbade heltid, men så kom en skilsmässa och en flytt i vägen. Och så blev jag regionchef för ett av världens största bemanningsföretag ”Kelly Services”, ett företag med cirka 750 000 anställda world wide. Jag jobbade jämt när jag inte hade barnen. Det var ingen uppoffring för mig, jag älskar att jobba. Men efter ett par år krockade jag med den nya vd:n så jag sa uppmig och blev istället regionchef på Sigma.