3 Åss Emellan – Ångestförbundet I Nummer 2 / 2022 Hur orkar politikerna? LENA HUSS, Förbundsordföranden Foto: Göran Hagberg LEDARE Årets val till riksdag, regioner och kommuner är över. Det finns säkert lika många uppfattningar om resultatet som det finns väljare. Eftersom vi alla åtnjuter valhemlighet, tänker jag inte heller berätta hur jag själv röstade. Däremot har valrörelsen fått mig att fundera. Vad är det egentligen för typ av människa som kan ta ett jobb som partiledare? Detta år bestämde jag mig för att verkligen ta del av valets olika budskap. Jag laddade vid TV-soffan för att se så många debatter som möjligt. Jag tog långa promenader och lyssnade igenom partiledarutfrågningar och analyser. Men trots att jag verkligen gick in för det, orkade jag inte. Det var SVT och TV4, det var kvällstidningarnas webbsändningar och morgontidningarnas poddar. Det var public service och kommersiella kanaler. Det var morgonsoffor och sena kvällar. Till slut höll jag på att kollapsa av överdoser av politik. Mot slutet var jag helt enkelt tvungen att ge upp och stänga av - och gå iväg och förtidsrösta. Och frågan blir då ofrånkomlig; hur orkar politikerna själva? Dessutom slog det mig hur himla piffiga, stylade, välklädda och välsminkade folk var. Inte ett hårstrå på fel plats, inte en rynka för mycket. Inga mörka ringar under ögonen efter sömnlösa nätter. Inga matrester mellan tänderna efter en hastig korv med bröd. Inga skrynklor på kostymbyxorna eller dräkten efter en hel dag i kampanjbussen. Och så alla dessa stilettklackar! Ärligt talat Annie, Ebba och compani – hur i halva fridens namn kan ni springa på kullerstenarna utanför Riksdagen, över förortstorg och genom småstadsgallerior eller i TV-husets ändlösa korridorer i 12 centimeter stilettdojor? Jag kan inte ens ha på mig de skorna när jag sitter ned. För att bli partiledare måste man uppenbarligen sakna mat-och sovklocka, hålla sig med stylister och make-up-artister, ha full markservice hemma och fenomenalt friska fötter. Och sist men inte minst måste man vara förberedd på alla, och då menar jag ALLA, frågor som kan tänkas dyka upp. Man måste kunna prestera på topp 24sju. Och så får man såklart inte ha några lik i garderoben, för varje felsägning, snedsteg eller borttappat kvitto kan bli viralt eller hamna i Uppdrag granskning, och då blir man av med jobbet. Det finns uppenbarligen minst nio sådana personer i Sverige. Sju partiledare och två språkrör. Varje parti har dessutom en eller flera vice ordföranden som stampar i kulisserna om den ordinarie trampar i klaveret. Som lurar i vassen och hoppas på att ordföranden ska stupa i någon utfrågning, eller kanske snubbla i tolvcentimetersskorna och tvingas avbryta loppet. För övrigt var båda kombattanterna i valets slutduell snabba att framhålla att de minsann haft ett förflutet inom elitidrotten. Allt var verkligen inte bättre förr, men nog var politiken mer mänsklig. Gunnar Sträng försökte inte gömma vare sig magen eller hängslena. Fälldin sög utan skam på sin pipa. Gösta Bohman hade utedass och CH Hermansson vågade till och med svära offentligt. Och det var EN debatt, i EN TV-kanal.
RkJQdWJsaXNoZXIy MzE5MDM=