VETERANAKTUELLT 4 . 2020 Körriktningsvisare på bilar var länge ett extratillbehör och därmed sällan direktmonterat på bilen av fabriken. Långt in på 1930-talet var det t.o.m. vanligt att bilarna levererades med endast ett bakljus. Min egen Chevrolet från 1932 var av den beskaffenheten i original. ”Takgöken” 7 92/92 39NJNJNJ% LJǏNjLJ När den typen av anordning började bli mer vanlig, så var det körriktningspilar som gällde. Dessa monterades då på var sin sida om fordonet och avsedda att vara synliga både framifrån och bakifrån. Pilarna fanns både som vakum- och eldrivna. Gemensamt med dessa körriktningsvisare var att de var funktionskänsliga och ofta kärvade ihop så att de inte fälldes ut eller att de istället fastnade i utfällt läge. När Volvo PV444 introducerades 1947 fanns körriktningsvisare som standard i form av pilar monterade i bilens B-stolpe. År 1950 kom en uppgraderad Volvomodell kallad PV444B. Bland förändringarna, och kanske den mest spektakulära, var att pilarna nu var ersatta av en kompakt körriktningsvisare placerad mitt på biltaket, av folkhumorn snabbt döpt till ”takgök”. Dess officiella namn var ”Fixlight” och var en patenterad svensk uppfinning av en man vid namn Walter Bengtsson och producerades för Volvo av hans företag Fixfabriken som låg i Majorna i Göteborg. Fixlightenheten var gjuten i aluminium och hade formen av ett T med en bakåtböjd fot. Den tvärgående delen innehöll tre lampor. Den i mitten gav ett fast blågrönt sken. På var sida om denna fanns en blinkningsbar orange lampa. Lampan i mitten skulle göra det lättare för omgivningen att avgöra om bilen var på väg att svänga åt höger eller vänster. Tanken var att denna blinkanordnings höga placering skulle synas bra och därmed vara trafiksäker. TEXT: Bent Fridholm FOTO: Kjell Bengtsson
RkJQdWJsaXNoZXIy MzE5MDM=