4 . 2020 VETERANAKTUELLT 32 Mopedintresset började svalna så smått och man trånade efter körkort för bil. Man sneglade lite avundsjukt på raggarna i stan men vi hade inte åldern inne än. Vi var två fjuniga sjuttonåringar än så länge. Raggarna var mestadels i tjugo-tjugofemårsåldern och vi hade turen att känna två stycken som var bröder. De hade en liten bilskrot på Skönsmon söder om Sundsvall och vi var ofta där och skruvade på något bilvrak. Jag och min kompis Anders samlade på kylarprydnader och radioapparater. Han hade fått ärva en Husqvarna Silverpil av sin äldre bror. Silverpilen var omtyckt på den tiden och var värd några kronor. Vi tjatade på bröderna att vi ville byta Silverpilen mot en bil, vad som helst bara motorn fungerade. Till slut gav dom med sig och vi bytte Silverpilen mot en krockad Chevrolet från 1955. Hela höger sida var intryckt och dörrarna gick inte att öppna på den sidan. Lister, strålkastare, hastighetsmätare och två dörrsidor saknades och inga registreringsplåtar fanns. Men den raka sexan gick fint. Nu kom vi på att ingen av oss hade körkort! Vi vart lite skakis faktiskt för vi skulle ju köra hem den till Anders föräldrahem. Han fick sätta sig vid ratten för han var ju i alla fall van att köra deras Ferguson hemma på gården. Vi körde några kilometer på riks 13 men tordes inte fortsätta där. Vi valde att köra upp mot Hemmanet och tog en liten väg bakom Nolbykullen till Nolby. Tidigare hade vi varit på Bergsåkers Travbana och sett Hell-Drivers när dom körde på två hjul genom ett eldhav med en person stående på taket. Vi prövade på några jordhögar hemma på en åker men vi lyckades aldrig få upp den på två hjul. Hela karavaner av amerikanska raggarbilar for till Hudiksvall på helgerna för det var där brudarna fanns. Vi ville inte vara sämre. Registreringsplåtar köpte vi på IC- macken. Med lösa siffror hittade vi på ett Y-nummer som såg bra ut. Strålkastarna fram ersattes av runda masonitbitar som vi målat med silverfärg. Det luktade mögel av sofforna men den lukten ersattes av några doftgranar hängande i backspegeln. Men vem ville köra en skrotad Cheva ända till Hudiksvall? Jo, han kallades för Laban och var i trettioårsåldern. Han led av sockersjuka men skötte inte sina dagliga sprutor. Synen hade blivit sämre och hans körkort hade dragits in. Men han såg mycket äldre ut än vad vi gjorde och han såg fram emot att få köra åt oss. Chevan och den raka sexan gick bra och inga poliser såg vi efter vägen. Vi körde Storgatan upp och ner i Hudiksvall och till slut var bilen full med folk. Men plötsligt gick det inte att gasa längre och en hel hop av folk och experter var under huven och mekade. Pröva nu! skrek dom åt Laban. Flera av experterna var lite på sniskan. Chevan hostade igång men mekanikerna lyckades inte helt för när gasen var i botten var det tomgång och full gas när pedalen var uppe. Laban var en rutinerad förare så han lärde sig ganska snabbt. Däremot hade han lite svårt att läsa vägskyltar, men nu var det ju bara raksträckor hem så det skulle nog gå bra. Vi stannade i Jättendal på en bar för att äta pyttipanna men efter det fick vi inte i växlarna. Bara ettans växel gick att få i så vi fick köra på den växeln ända hem. Det gick inte heller att koppla ur så vi skulle hoppa av i en kurva, tyckte han. Laban skulle ta bilen hem till sig. Då började den att koka och med gasen bakvänd och hög tomgång kastade vi oss ur och skrubbade både händer och knän. Laban tog sig hem med bilen men körde den varm så att topplockspackningen gick sönder. Den blev sedan stående och hamnade så småningom tillbaka på skroten. Allt är sant och tack och lov preskriberat, men ett roligt minne att glädjas åt. Som syrran brukade säga: Du var ett jäkla frö när du växte upp! // Ungdomligt oförstånd men roligt Silverpil 1959. TEXT & FOTO: Kenneth Westlund En Chevrolet 1955 tillbaka på skroten.
RkJQdWJsaXNoZXIy MzE5MDM=