För en tid sedan fick jag ett telefonsamtal som målade upp en sådan historia ur det förflutna. Den som ringde var Monica Berglund från Alnön utanför Sundsvall. Hon berättade för mig om sin numera bortgångna pappa, Evert Molander, och om hans på sin ålderns höst genomförda renovering av en DKW tvåtakts motorcykel, årsmodell 1923 - 24. Ett fordon han som femtonåring köpte tillsammans med en barndomsvän år 1943, mitt under andra världskriget. DKW-n står numera hemma i hennes familjs garage. Renoveringen var en rejäl utmaning för pappan. Trots ett helt yrkesliv som plåt- och bilmekaniker tog det honom hela 18 år att färdigställa projektet. Motorcykeln var någorlunda komplett men pojkårens omilda provturer hade ställt till det en hel del. Skicket var helt enkelt uruselt och det mesta var i trasor. Framgaffeln var knäckt (en husvägg hade kommit i vägen), hjulen var krokiga och skeva, däcken helt slut och motorn totalt nedgången. Efter den mångåriga, men lyckade, renoveringen skrev Evert en liten berättelse om sina och hans kompis vedermödor kring ägandet av denna motorcykel. Detta är hans berättelse (i sammandrag): Fakta Everts DKW är från 1923 eller 1924. Motorn är en 142 kubiks encylindrig tvåtaktare på 1,5 hkr. Växellåda saknas. Bakhjulet drivs istället via en lång kilrem kombinerad med en justerbar manuellt ställbar främre remskiva. Växlingen sker via en spak vid sidan om tanken på höger sida. Fotplattor. Pinngas på styret. Fotbroms med utanpåliggande bromsbelägg finns på bakhjulet. Motorcykeln har troligen aldrig varit inregistrerad i Sverige. En plåt på ramen berättar följande: • DKW Zschopaur Motoarverke • Motor No 41794 PS 0,82/1,5 • Eig Gewicht 50 kg Zul. Beli. kg 100 • Fabr. No 11571 Gestell No 11571 Det var på våren 1943 och jag skulle strax fylla 15 år. Jag och min kamrat var på besök hos en äldre man i byn för att titta på hans bikupor. Genom ett fönster råkade vi oförhappandes få syn på en mycket gammal motorcykel. Ärendet angående bikuporna glömdes snabbt. Frågan blev istället, är motorcykeln till salu? Svaret blev, ”Näe, den står inte i vägen”. Han tillade också ”hä ä en tocken en-taktare”. Holger, min kompis, påpekade för den gamle att det han nog menade var en en-cylindrig tvåtaktare? Men det gick inte hem. Han stod fast vid att det var som han sagt. Jag och kompisen tittade på varandra och konstaterade oss emellan att motorkunskaperna här, nog var ganska grunda. Frågan om att få köpa cykeln ställdes istället till en något högre instans inom familjen. Frun i huset tillfrågades. Hon stod på vår sida. ”Låt ongan få köpe än dän cykeln” sa hon uppfordrande till make. Han fick därmed ge sig för överheten. Sedan det faktum var avklarat kom vi istället till frågan priset? Du får begära ett pris för motorcykeln sa vi. ”50 kronor” blev svaret. Det var ju alldeles på tok för mycket. Halva beloppet skulle möjligen vår skrala kassa klara av, det vill säga 12:50 per man. Då tog frun (med vetorätten) till orda igen. ”Låt ongan få köpa än dän motorcykeln för 25 kronor för du kom fäl alri ti och åk nan motorcykel, eller hur?”. Svaret från hennes man blev bara ett ohörbart mumlande. Affären var därmed avgjord. Två glada ungdomar kunde därefter således vandra hemåt skjutandes på en nyinköpt motorcykel. Här skulle det åkas. Frågan var bara, hur får vi tag i bensin till åkdonet? Det var ju krig ute i världen. Nödlösningen som valdes blev rödsprit. Inte särskilt lyckat. Startförsöken blev många och ansträngande. Ben och rygg värkte. Kanske om vi värmer förgasaren? En ansjovisburk fylldes med rödsprit och knöts fast under förgasaren. Rödspriten fick brinna tills förgasaren var knallhet. Det fungerade bättre. Motorn hostade igång och en första kortare provkörning kunde inledas. En bland många. Kriget tog slut några år senare och bensinen blev återigen tillgänglig. Fler, och lite längre åkturer kunde därmed göras. Tiden gick och andra begagnade motorcyklar av större kaliber inhandlades allt eftersom, både av mig och kompisen. DKW-n ställdes därför ganska snart undan för gott inne i stallet hemma hos kompisen. Där blev den kvar ända tills jag till sist förbarmade mig över den, många år senare. Renoveringstimmarna som lades ned av mig är inte räknade, men nu 18 år senare står den gamla DKW-n klar och körbar. Om än inte i nyskick så ändå någorlunda. Det var väl en historia det? Det är vad jag kallar riktig proveniens! // 35 VETERANAKTUELLT 4 . 2019
RkJQdWJsaXNoZXIy MzE5MDM=