26 ”Bältesarrangemanget fram, passar mig alldeles utmärkt. Bandgeometrin är strålande.” ”Men ni måste ni göra en omlänkning av bältet bak för ytterpassagerarna.” Där skulle vi haft en längre provman. Raskt på telefon till Bengt på Auto-Liv. ”Det grejar vi lätt”. Bengt alltid positiv och hjälpsam. ”Ta med dig bilen och kom hit. Ove och jag väntar på dig, även om du är sen. Är det Range Rovern? Trampa bara på den lilla gummipricken till höger på golvet. På med blydojan! Du får tre timmar på dig!” Tio minuter sen, rullade jag in i AutoLivs utprovningsverkstad i Vårgårda. En färd från Stockholm. En normalbegåvad polis hade blivit överkonstapel, vid en hastighetskontroll. Om dom hunnit ”klocka” mig, förstås. 180 visade mätaren på motorvägen söder om Örebro. Range Rovern var fantastisk. Stadig på vägen. Men det gick åt bensin. 80-liters tanken visade nästan tom efter 25 mil. Med då hade pedalen haft blysulan på sig mest hela tiden. Mellan 130 och 150 tycktes den trivas bäst. Det här var den allra första Range Rover modellen. Den utan avgasrening och utan ”förseglade” förgasare. Det kom året efteråt. För den var betydligt tröttare och konsumerade ännu mer bränsle. Under 1.4 l /mil var ett konststycke. Men å andra sidan var den bensinsnålande personen inte den typiske Range Rover ägaren. Svensk Bilprovnings Huvudkontor i Vällingby hade hört av sig långt tidigare och uttalade önskemål om att titta lite närmare på konstruktionen. Det var Bertil Leidvik, som på den tiden var ”ansiktet utåt”. En provtur i terrängen vill dom säkert vara med om, tänkte jag och märkte ut en bana upp och ned, kors och tvärs på Johannelundstippen. En gräsbevuxen soptipp med rasvinkelstigning. Alexej Pellijeff, SBP:s förre VD, Bertil Leidvik och jag tror, Göran Löfgren, var med. De verkliga pionjärerna inom Svensk Bilprovning Stönande tystnad och djupa suckar från baksätet var de enda kommentarerna i backarna. Särskilt när färden då och då gick tvärs lutningen. Men dom var imponerade över att man kunde åka så bekvämt i terräng. Så prisades motorn för sin obändiga och närmast brutala styrka. Dom föreföll betydligt tryggare och mer pratglada, när vi åter stegade in på kontoret efter off-road-turen. Vid ett besök vid fabriken1971 eller -72, fick jag syn på en blå Range Rover, på vars vindruta det var skrivet med gul krita ”King Carl Gustav of Sweden”. Den var föremål för upprepade kontroller av konstruktions- och kvalitetsfolket. Någon tid senare besökte vår dåvarande Kronprins Göteborg, i något invigningsärende. Han åkte i sin nya Range Rover och uttalade sitt gillande över bilen till sina kompisar. Kronprinsen lär ha sagt att ”Jag kom på mig själv med att sitta där, ensam bakom ratten och sjunga rocklåten” King of the Road”. Vår svenska VD kom i onåd hos engelsmännen och byttes ut mot en tillfällig försäljningsdirektör från det danska Leyland bolaget. Dynamisk, men ingen visste riktigt, var man hade honom. Han uppförde sig ibland som om freden i Roskilde 1648, hade blivit allt för fördelaktig för Sverige. En engelsman, Dick, tog över efter bara några månader. Han längtade hem till England och väntade på sin karriär inom Leyland, så han satt mest av hela tiden och skickade strategiskt ut förtrupper vid ”riskfyllda” uppdrag. När dom såg ut att gå bra, dök han upp på platsen och lät sig fotograferas och gjorde Winston Churchill inspirerade aforismer och ”kloka”uttalanden i tidningarna. ETT NORDISKT BRITISH LEYLAND British Leyland International ansåg att Skandinavien var att betrakta som ett gemensamt land. Det fanns ett gemensamt SAS-språk på flygbiljetterna, som alla tre länderna förstod, och om alla broschyrer, instruktionsböcker, fakturor, Åf-korrespondens kunde göras på ett språk skulle mycket kunna vinnas. Samma bilar, samma specifikation och ett gemensamt lager av bilar. Att ingen kommit på det förut? Idén kom upp inom Londonkontoret av okänd person. Engelsmännen kallade de ”osynliga” ídésprutorna för ”whizz- kids”. De, som ständigt halvsprang i korridorerna och som aldrig hann lägga fram sina visioner fullt färdigt, ”ba´fatt måste på nästa sittning med marknadstrategi folket, som absolut vill ha mig med på det mötet. Dom har tjatat på mig så förbaskat. Jag är ledsen pojkar, men jag är tvungen att kila iväg nu”. Nya idéer, vilket var liktydigt med ny Vd. Gunnar från Norge fick uppdraget. Det var en jobbig tid. Att jämt förefalla vara bakåtsträvare, och behöva tala om för honom, att reglerna var helt olika i Norge och Danmark. En dansk eller norsk bil klarade inte TSV:s besiktning i Sverige. Det gick så långt, att jag i smyg ordnade så att den norska typbesiktningsexperten fick besiktiga några bilar i Sverige. Så fick han tala om samma sak för Gunnar, som så småningom insåg, att hans ursprungliga uppdrag med gemensamma bilar skulle misslyckas. Vid en bilutställning i Earls Court, samma år råkade Gunnar och jag träffa Ken Saunders från Longbridge. Denne gjorde helt klart för Gunnar vad som gällde i de olika länderna. Det hade gått så långt med samordning importen av både bil och reservdelslager, att vi besökte Fredrikstad i Norge, och inspekterade tillsammans med kommunfolket ett område intill hamnen. Där kunde de ta emot biltransportbåtar och iordningsställa upp till 10000 bilar årligen. Vi körde ut på området, som tidigare varit soptipp och....tusentals måsar lyfte upp mot skyn och förmörkade himlen. ”Gert, det här är inget för oss! Tänk på alla lackskador av fågelträck. Vi tackar och sticker hemåt”. Gert, lugn som vanligt.”Håll masken, dom skall få bjuda oss på lunch först. // 4 . 2019 VETERANAKTUELLT
RkJQdWJsaXNoZXIy MzE5MDM=