VETERANAKTUELLT 4 . 2019 25 bil, med dekaler, glada färger, mörktonade rutor, breda fälgar, skärmbreddare, grova avgasrör, ramp med extra ljus i flertal, ja, en del var utrustade som en hel operascen. RANGE ROVER Den första Range Rovern kom till Sverige, och det var en enormt stor förväntan från alla motorjournalisterna, som attackerade vår PR-man, Gunnar Elmgren, om provkörning. Gunnar jobbade tidigare hos Lennart Öjesten på Expressens motorredaktion och var en genomsympatisk kille, hade talets gåva, var god vän med pennan och med sina kollegor inom motorpressen. Han hade en Aston Martin DB2:a, som han vårdade ömt! Och intresset för engelska bilar var inte att ta miste på. Inför pressvisningen hyrde vi ett stycke kombinerad åker och skogsmark med backar i, av en bondgubbe, strax söder om Kungälv, på Hisingen. Han fick 500 kronor i näven. Jag undrar fortfarande, om det verkligen var hans mark. Så märkte vi ut en ”djungelbana”. Vi lade tegelsten i botten av en stor grop och bonden fyllde på vatten till dörrarnas nederkant på Range Rovern. Det blev en imponerande lervälling i vattengraven och vi provkörde och provkörde. Och märkte ut banan med buskar. Ingen journalist skulle ju få köra fast någonstans. Vattengraven blev fotoplatsen nummer ett. Många vattenkaskader, skvätt och lerigt. Pressvisningen blev en fullständig succè. Den här bilen var något helt annorlunda än vad motorpressen var vana vid. Omdömena var lyriska. I pressinbjudan angavs: ”Ta med höga stövlar och oömma, varma kläder. Man skulle kunnat tro att det var ett jaktsällskap, som hade bytt ut jaktbössan mot fotoutrustning. Förväntansfulla, föryngrade bilmän, som ville ut i naturen per bil. Det var ett 30-tal av Sveriges ledande motorjournalister, som fullvuxet tävlade om att framställa den kraftfullaste lerkaskaden från vattengraven. Från den dagen fick vi uppleva bilförsäljarens förbannelse med leveranstider, som nästan aldrig kunde hållas. Ändå var man tvungen att spela obesvärad. Alla bilar var kundtecknade innan dom producerades. Det var likadant över hela världen. Efterfrågan var större än tillgången och fabriken tog chansen att höja bilpriset med några extra procentenheter, lite då och då. Den begränsade tilldelningen av Range Rover berodde på den med GM licensavtalade motortillverkningen, som av någon anledning var kvoterad. Rovers avdelning för Cross Country Vehicles, dvs. Land Rover, hade stor del i framtagningen och konstruktionen av Range Rovern. Det visade man genom att montera på en diskret, oval dekal på bagageluckans nedre del. Där står att läsa, fortfarande: ”Range Rover by Land Rover”. Det var viktigt. Len Grover berättade med allvar i rösten att aldrig, varken förr eller senare, har 3M fått en så kvalitetskrävande beställning, direkt från Land Rovers konstruktionsstab, om bästa tapekvalitet. ”Beständighet mot solljus och biltvätt. Omöjlig att demontera.” Så löd beställningsordern. Jag körde upp Range Rovern till Stockholm för typbesiktning i september 1968, som 69-års modell. Det var den första bilen med s-bältenas fästpunkter inbyggda i sätena. Rullbälten med bara en låsfunktion, den fordonskänsliga, som var Europakravet, hade bytts hos Auto- Liv i Vårgårda. I Sverige krävde man två låsningar. En, för snabb bandutrullning och den andra, vid acc. eller deceleration, mer än 0.3 g. Man mätte upp den översta punkten till otillräckliga 44 cm över H-punkten. Bestämmelsen säger 45 cm. Nu tillkallades TSV:s expertis från kontoret i Solna. Han var ganska kort till växten och ansågs av generalagenternas typningskillar vara bra i baksätet, men ett osäkert kort i framsätet. Där kunde han ibland få s-bältet att ligga runt halsen och påfordrade då omlänkning. Han provsatte först förarsätet med bältet fastspänt, kastade sig framåt och åt sidorna, men hölls på plats av bältet. Inga kommentarer så långt. Så bad han att få provköra bilen. Naturligtvis fick han det. Han tog på sig sina ”racing gloves”, perforerade för ventilation och en pepitarutig störthjälm. Startade den mullrande V8:an och lade in tre:an, slirade igång. ”Här har vi självaste Lamello Brändo,” tänkte jag, men tittade ut på stadsbilden och höll masken. Så växlade han snabbt till 4:an. Det var hans uppriktiga avsikt i alla fall, men det råkade bli 2:an. Undslapp sig ett ”hoppsan”, när rycket kom, och så sökte han sig en ny växel. Nu blev det fyran, i 15 kms fart. Runt en rondell och kände efter att bältet låstes av g-kraften i sidled. Stannade vid en parkeringsficka och tyckte att det var en trevlig bil och bältesmontaget var bra. Så sa han: ”Jag är beredd att medge godkännande av bältet fram, oaktat den övre fästpunkten är i lägsta laget”. Tur att han var rätt småväxt och eftersom säkerhetsbältenas geometri utprovas internationellt efter en europeisk kvinna av 95 percentilen, så man kan tänka sig hur den kvinnan är växt. >>
RkJQdWJsaXNoZXIy MzE5MDM=