3 . 2020 VETERANAKTUELLT Jag insåg också omgående den enorma tidsrymd som låg framför mig till den hägrande femtonårsdagen. Att få bli ägare till en egen moped kändes dessutom utopisk. Jag visste att min mamma och pappa knappast skulle tycka att något dylikt skulle inlemmas i den knapra familjebudgeten. Den tanken var bara att glömma. Så hände något tråkigt, som visade sig vändas till något fantastiskt. Min morfar avled helt oförhappandes endast 60 år gammal. Jag hade tillbringat några somrar före skolåldern hos dem uppe i Malmberget och då några gånger fått åka med på deras enda transportfordon. En tandemcykel konverterad till moped, via en hjälpmotor vid bakhjulet. Troligen en österrikisk Fuchs. Mormor, som räknades som lite klen, ville aldrig följa med på dessa åkturer. Jag minns hur jag satt på sadeln bakom min morfar och höll fast mig i det bakre styret och med benen dinglandes halvvägs ned mot tramporna. Det gick bra och åkturerna var roliga. Några år senare köpte morfar sig en riktig moped, en tvåväxlad 1959 års Crescent 2000 S scootermoped med skyddskåpor för benen. Jag vet att han ofta tog sig egna åkturer i omgivningarna under sommarhalvåret. En sorts frihet skulle som han nog behövde, skulle jag tro. Dödsbudet från Malmberget gjorde att vi familjen tog bilen och reste sig upp till mormor. Det var mitt i vintern. Sorg och elände. Stämningen var nattsvart och tragisk. Mormor grät likaså min mamma. Pappa och jag höll oss lite på vår kant. Så slog det mig. Mopeden!? Mitt i sorgen, och mormors gråt över sitt omilda öde ställde jag frågan: ”Mormor, hur blir det med mopeden då?”. Frågan kom minst sagt något oväntat. Mormor hejdade sig, tittade upp på mig lite förvånat och sa sedan bara: ”Den får du, Bent”. Jag var inte vuxen nog att ta beskedet med den fattning som den sorgesamma situationen krävde. Jag jublade rakt ut, lånade nycklarna till boden som mopeden förvarades i och försvann ut i den vintriga kylan. Pappa har senare berättat för mig att min spontana lyckoreaktion framkallade ett befriande skratt. Även från min mormor. Där stod den. Den var min! Färgen blå-grå. Morfar hade hunnit med att köra några hundra mil sedan köpet och skött den väl. Den var som ny. Dags för provstart. Några varv med pedalerna och motorn gick igång. Jag var mopedägare och lyckan var total! Något halvår senare polletterades moppen till Sundsvall. Pappa och jag var ner till järnvägsstationen och hämtade ut den. Några bekanta med egen villa hade lovat att mopeden kunde få stå hos dem. Mina besök hos dem blev frekventa. Provturerna likaså trots min mammas proklamerade körförbud. ”Du får vänta tills du fyllt femton!”. Två och ett halvt år behövde betas av. Jag läste allt jag kom över om mopeder, motorcyklar, motorer och bilar. Väggarna kläddes med affischer och försäljningsbroschyrer. Aldrig tidigare hade jag studerat ett ämne mer intensivt än detta. Knappast senare heller. Så till slut. Fredagen den 26 mars 1965. Femtonårsdagen grydde äntligen. Jag steg upp klockan fem på morgonen. Utetermometern visade på minus 16 grader. Kläder, mössa och handskar på och sedan iväg ut! Jag han med flera timmars körning redan innan skolstart, en åktur varje rast och sedan körning hela resten av den dagen. Helgen som följde, likaså. Jag minns inte att jag frös. Jag fick några kommentarer om att jag hade en ”gubbmoppe” av några skolkompisar. Det bekom mig inte ett dugg. Några ”fräcka” Hacke Hackspettdekaler med stor ”garring”” i munnen monterades på kåporna fram, och därmed var den saken löst. Min bäste kompis Lasse fyllde femton år lååångt senare på hösten. Å vad jag tyckte synd om honom… // Den hägrande femtonårsdagen – att fylla moppe! Mitt motorintresse startade, som för många andra, med mopeder. Året var 1962 och jag var tolv år. En äldre man i bekantskapskretsen lät mig prova hans remdrivna Husqvarna Roulette. En en-petere, med trampor och utan växellåda. En gubbmoped helt enkelt. Han visade mig startproceduren med pys och trampor, kopplingshandtagets funktion och hur bromsarna fungerade. Några tramptag, moppen startade, och iväg bar det. Upplevelsen var total och hissnande. Att få åka på någonting som drog mig med kraft framåt utan att måsta trampa. Efter bara några meters körning insåg jag den glädje och möjligheter som ett sådant fordon skulle innebära. Jag blev moppefantast på direkten! TEXT: Bent Fridholm 24
RkJQdWJsaXNoZXIy MzE5MDM=