veteran AKTUELLT nr 2 2021 årgång 55 RAPPORT från glada bil-änkan NMH-PROFIL Torwald Forsman NORRLANDS MOTORHISTORIKER & SUNDSVALLS MOTORVETERANER Resan till Jugoslavien. . . . HUSQVARNA SILVERPIL MOPEDTUR I HÖGA KUSTEN 1(: ,03(5,$/ 683(5 63257 Ǎ% LjǏ AVFROSTNINGEN I SKELLEFTEÅ KALLDRAGE I PLUSGRADER TOYOTA TERCEL Möt Kurt ”ALE” Lundgren
2 . 2021 VETERANAKTUELLT TRYCK & FORM Ågrenshuset Produktion AB, Bjästa ORDFÖRANDEN HAR ORDET Bör nog i rimlighetens namn lämna en förklaring till varför jag kallar mig ”högsten.”Jo, jag är onekligen högst i föreningen, men i ett CV ger det ju knappast poäng. Citerar kommunistledaren C H Hermansson som för länge sedan kraftfullt utryckte sitt missnöje med: ”Nån jäkla ordning får det väl vara i ett parti”. Jag säger det samma om vår förening. Mina dagar bör rimligvis vara räknade som ordförande efter alla dessa år, eller hur? Inbillar mig att det kan vara lättare att rekrytera en ordförande ”som alldeles inpå” får titeln ”högsten”. Detta är tänkt som lite hjälp till valberedningen som oftast får svar ”kan inte”, ”har inte tid”, ”vill inte”, ”fråga någon annan”. Rätta mig om jag har fel. Titlar har under åren lopp förfinats ex: livvakt som idag tituleras personskyddsoperatör. Städaren på verkstadsgolvet fick för länge sedan titeln piassavaförare, nu lokalvårdare, generaltulldirektör står väl högt i kurs, finns massor av exempel; tröttar er inte med flera. Vår tidning Veteranaktuellt får beröm, inte bara av medlemmar, även av utomstående sombläddrar i den. Emma på tryckeriet gör ett proffsigt och bra jobbmed designen. Flera skriver om sina fordon och resor och upplevelser. Jättebra. Förra numret fanns tillgängligt material för ungefär sextio sidor som krymptes till fyrtiofyra vid tryckning, trettiosex har varit max förut. Osäkerheten är stor inför varje nummer, finns material och hur mycket? Eftersomdet är få som känner ansvar och levererar inför varje nummer, haltar hela situationen. På papperet har vi en redaktion men den är för tunn, behövs flera ute i buskarna som skriver kontinuerligt och engagerar sig. Måste vi lagstifta? Jag känner oro inför framtiden. Covid 19 pratar vi inte om, konstaterar bara att under närmare två år har inte mycket hänt i vår bransch, just på grund av den osynliga fienden. Nationaldagen kommer fyra sektioner att köra ett Corona-säkert rally. Sektionernas årsmöten för 2020 kommer att genomföras innan den 15 juni, och är verkstält när ni läser detta. Att dra på stora trumman inför årsmöten när aktiviteterna varit nära nog noll, känns inte relevant. Huvudstyrelsens årsmöte kommer att ske innan 15 augusti med en lågprofilkallelse även där, inga nyval eller motioner förekommer; funderar på om kassören och jag kan hålla mötet på två?? På telefon! Vore enkelt. Förstärkningsord byts galet ofta ut i svenska språket. Sjukt många reagerar på att maten kan vara grymt god. En myra kan beskrivas som jätteliten eller att en tårta kan få omdömet skitgod eller äckligt läcker. Förstärkningsord förmedlar känslor. Zlatan och Robyn är grymma på sitt sätt, Kim Jong-Un i Nordkorea är grympå ett helt annat vis. Högsten, kan det tillhöra kategorgin förstärkningsord, månntro?? Ha nu en trevlig sommar och en ännu bättre höst, då medmöjlighet till ett rörligare liv. Håkan Nordin NÄSTA NUMMER MANUSSTOPP UTKOMMER Nr 3 18/8 15/9 Nr 4 4/11 15/12 Artiklar som inkommer EFTER manusstopp publiceras i nästa nummer! ANNONSERA? Kontakta Fredrik 0660-299963, fredrik.forsberg@agrenshuset.se REDAKTIONELLT MATERIAL Tony Korpenklo Sörängetvägen 12 A 891 41 Örnsköldsvik 072-5929200 veteranaktuellt@gmail .com ANSVARIG UTGIVARE Sture Lundkvist REDAKTIONSKOMMITÉ Håkan Nordin nordin-hakan@hotmail .com 070-3514129 %HQW )ULGKROP bent@fridholm.st 072-5265100 7RQ\ .RUSHQNOR 5HGDNW´U veteranaktuellt@gmail .com 072-5929200 I DETTA NUMMER 10 Guldkorn 11 HUSQVARNA SILVERPIL 12 Mopedtur i Höga Kusten 13 Besiktning med munskydd 15 NEW IMPERIAL SUPER 63257 Ǎ% LjǏ 19 Resan till Jugoslavien. . . 22 Avfrostningen i Skellefteå 26 Skåne runt 2016 28 Skåne runt 1915 32 Kalldrage i plusgrader 35 TOYOTA TERCEL 37 Köp & sälj
VETERANAKTUELLT 2 . 2021 – Getingen från Sundsvall I förra numret av Veteranaktuellt berättade Håkan Nordin på ett utmärkt sätt om Ö-vikslegenden Erik ”Fantomen” Westlund och hans långa karriär inom speedway, isracing och 1000-metersbana och om hans framgångsrika tävlande från år 1946 fram till en bra bit in på 1960-talet. Här i Sundsvall har vi en liknande legend, vid namn Kurt ”Ale” Lundgren. Han tävlade för Stockholmslaget ”Getingarna” under flera år och körde dessutom tävlingar internationellt och var också landslagsman för Sverige i Isracing samt 1000-metersbana. Det innebar i sin tur att han träffade på och lärde känna alla dåtidens stjärnor inom MC-sporten i Sverige, Polen, Tjeckoslovakien och Finland. TEXT & FOTO: Bent Fridholm Möt Kurt ”ALE” Lundgren >> 3
2 . 2021 VETERANAKTUELLT
VETERANAKTUELLT 2 . 2021 5 Kurt föddes i Töva 1937. Familjen flyttade något år senare till Högom. Huset de bodde i låg strax nedom Högomsgravarna med utsikt mot Selångersån. Kurts motorcykelintresse kom tidigt. I den sanka strandbrinken nere vid ån ordnade Kurt en egen speedwaybana. Körningen började med en gammal lättviktare. Springschasjobb hos korghandlare Andersson gav lite inkomst till att nära mc-intresset. Efter genomförd 8-årig skolgång blev han anställd som lärling på Ivar Petterssons bilverkstad. Lönen sparades och snart kunde en riktig motorcykel inköpas, en BSA Goldstar. Denna motocrosscykel körde Kurt sedan ett flertal tävlingar med. Inte helt utan framgång. Nästa jobbanhalt var Tage Winblads ”Bilförsäljning och verkstad” uppe vid Albäcksgatan på Södermalm i Sundsvall. Verkstadsägaren Tage ”Tomten” Winblad var cirka tio år äldre än Kurt. Han var en erkänt duktig mc-mekaniker och hade också i flera år själv tävlat i speedway och isracing. Tage insåg Kurts talang och ordnade ganska snart att han fick överta sin kvarvarande speedwaymaskin av märket Starride med JAP-motor. En riktig ”vassing” med den tidens mått. Med ett begagnat skinnställ och en sliten hjälm av märket Cromwell kunde Kurt nu mer på allvar satsa på en tävlingskarriär. Det blev det åtskilligt träningsnötande i vänstersväng på den nya cykeln. Träningsvarv på träningsvarv. Den rätta känslan infann sig snart han kände sig därför mogen för att prova hetluften genom att anmäla sig till sitt livs första speedwaytävling, Debuten skedde på Baldershovs speedwaybana i Sundsvall våren 1954. Vädret var riktigt ruskigt den dagen. Snöglopp och regn, blött och geggigt. Ett underlag som visade sig passa Kurt väldigt bra utifrån alla träningsvarv han kört på den egna vattensjuka "Still going strong" >> >>
2 . 2021 VETERANAKTUELLT 6 rundbanan hemmavid. Kurt tog storslam och vann därmed sin första tävling! ”Tomten” såg också till att Kurt som en av de första unga knuttarna i stan blev ägare till en tung motorcykel. En köpresa till Östersund och Frösön innebar att Kurt kunde glänsa på gatorna i Sundsvall med en med en nästan ny Triumph Tiger 500 cc. Vilken grej för en yngling! Ibland spelar tillfälligheter in för hur livet utvecklar sig. Så blev det för Kurt. En brand utbröt vid ett tillfälle på Tage Winblads firma och en skadereglerare kom för att utreda försäkringsärendet. Den som dök upp var Rolf Meüer även kallad ”Bålgetingen”. Förutom sitt försäkringsmannajobb var han nämligen även teamledare för speedwaylaget Getingarna MS i Stockholm. En välrenommerad klubb med god ekonomi och med många duktiga åkare. Tomten och Rolf kände varandra sedan tidigare och snacket dem emellan handlade ganska snabbt om sporten och om unga norrländska talanger. Där kom Kurt in i bilden. Kort därefter fick Kurt också en erbjudan om att ingå i Getingarnas speedwaylag i Stockholm. Tomten gav sin adept ett artistnamn i samband med Stockholmsflytten. ”Kurt Ale Lundgren”, skulle han nu kallas i fortsättningen. Ett namn baserat på hans faktiska mellannamn. Tidningsklipp från de efterföljande åren bekräftar att Kurt tog sig an jobbet i sin nya klubb med god utdelning, både i lag-serien och internationella tävlingar. Finland, Polen Tjeckoslovakien och dåvarande Östtyskland var frekventa destinationer. I slutet på 1950-talet tillhörde han dessutom det svenska landslaget i isracing på en egen cykel som enligt egen utsago ”gick jäkligt bra”. Han tävlade också flitigt med sin välbyggda 1000-meKurt Ale Lundgren, nr 35, tävlar i motocross med sin BSA Goldstar. Tage "Tomten" Winblad och Kurt Ale på Baldershov. >>
VETERANAKTUELLT 2 . 2021 7 terscykel. Motorn var sammansatt av motorlegenden Bertil Strid och hojen var troligen den snabbaste i hela landet vid den tiden. Mera om detta senare. I berättelsen om ”Fantomen” Westlund i förra numret av Veteranaktuellt berättades om hans trassliga resor mellan tävlingsbanorna i usla bilar och med konstant penningbrist. När jag nu ställde frågan till Kurt om motsvarande förhållanden i klubben Getingarna så svarar han: Jag hade en De Soto som dragbil och vid Internationella tävlingar i bl.a. Tjeckoslovakien flög vi från Bromma med en DC3-a. Cyklarna fanns på plats när vi kom fram och bostad och annat var alltid ordnat i förväg! Så olika kunde det vara. Åren gick och tävlingslusten började ebba ut så sakta. Kurt hade alltid önskat ”att få gå till sjöss” och nu kändes det rätt att ta det steget i livet. Han sökte och blev antagen som maskinist på Broströms rederi och fick på så sätt under många år bese många destinationer runt om i världen. Den enda kontinent som han missat under sitt yrkesliv är Australien. Alla övriga är besökta otaliga gånger. Sjömansyrket innebar också långa sammanhängande ledigheter. Tävlandet kunde därför fortsätta i viss omfattning, Ett särskilt minne i slutet av karriären är år 1965 och speedwayvärldsmästaren Ove Fundin. Det som utspann sig hände under en 1000-meterstävling på Kyrketorps 1000-meterbana i Västergötland. Kurt var på plats och hade helt överraskande vunnit ett inbjudningslopp med sin potenta och ursnabba maskin. Han tog helt enkelt starten och behöll ledningen in i mål! Ove Fundin hade i sin tur kvalificerat sig till dagens sista heat och den åtråvärda ”Kyrkotorpstrofén”. Om han vann loppet var skulle denna bli hans för Kurt Ales första speedwaytävlingen på sin nyinköpta maskin. Blött och bedrövligt men vinst ändå! Getingarnas tävlingsteam i mitten på 1950-talet. Kurt Ale i mitten sittande på sin speedwaymaskin. Getingarnas symbol. Kurt Ales isracingmaskin. >>
2 . 2021 VETERANAKTUELLT 8 evigt. Han stod dock olyckligtvis utan maskin efter ett kedjebrott. ”Jag ger upp, jag kan inget göra, jag har ju bara en maskin med mig” utbrister Ove Fundin desperat i depån. Kurt åhör resonemanget och erbjuder Ove att få låna sin maskin. ”Det kan ju vara intressant att se hur den cykeln går med en riktig förare. Själv tävlar jag för lite för att få ut den fulla kapacitet som denna starka cykel har”. Sagt och gjort. Kurt ger Ove en kort beskrivning av hur cykeln bör ”köras” och Fundin ger sig sedan direkt ut till start. I det kommande löpet står han i fullständig särklass och vinner med nästan med ett halvt varv. Efteråt omfamnar Ove sin räddare och lovordade storligen den otroligt snabba cykeln. Kurt har nu hunnit bli 84 år och är ”still going strong”. Sin första speedwaymaskin har han rekonstruerat och renoverat för ett antal är sedan och den finns fortfarande kvar i hans ägo även om det nu är dottern som har i sitt förvar. Under sin långa framgångsrika karriär blev han trots sin aggressiva och omkörningsvilliga körstil aldrig allvarligt skadad. Inte ens några brutna ben. Dåliga knän och ryggont skyller Kurt på de hårda stålgolv som betrampades under åren till sjöss. En mildare hjärnskakning som botade sig själv efter någon vecka kan dock räknas in i hans tävlingsfacit. Det senare är ganska så fantastiskt eftersom den ”papp” hjälm som Kurt använde under hela sin karriär var begagnad redan då han köpte den… // Kurts renoverade ursprungshoj av märket Starride med helkromad ram och JAP-motor. >>
Han är av årsmodell -48, född och uppvuxen i Kramfors, en ort som han aldrig har lämnat. Och varför skulle han det, när utkomst och gamla bilar funnits där i mängder. Efter avslutad normal skolgång behövdes det ännu mera bildning, vilket han fick på Teknis i Härnösand, maskinlinjen. Fadern startade -54 en bilskrot i Kramfors, en förståndig man som samlade en liten hög för sig av -30 och -40 tals bilar. Eter avslutad skolgång blev det anställning vid Bildemonteringen, som troligtvis var namnet 1968 på bilskroten. Här fanns det mycket i bilväg att syssla med; skrotade, krockade, användbara m.m. 1966 när körkortet låg i bakfickan inhandlades en A-Ford -31 som användes flitigt i många år. Medlemskap i NMH när Kramforssektionen bildades 1974 var givet och lika naturligt i dag. I tio år från -84 var han sektionens ordförande, därefter ledamot i styrelsen i omgångar. Allmänt behjälplig med göromål i sektionen. Nu 2020 är han tillbaka som sektionens ordförande. Även huvudstyrelsen har tagit del av hans kunskaper i många herrans år fram till 2019. Få har kört så många rallyn som Thorwald och hans hustru. Sjuttiofem-åttio plaketter går att räkna till. Det trivsamma Lövångerrallyt var ju ett måste för alla äldre NMH:are, så även för Torwald, tjugotvå plaketter från det rallyt finns uppställda i prissamlingen. Pensioneringen från Bildemonteringen och familjeföretaget tog laga kraft för tre år sedan, ”numera går jag bara in och dricker kaffe” säger Torwald. Gammelbilsbranschen släpper han inte taget om än på länge. Bilmuseet i Lunde med ett drygt femtiotal bilar och massor av andra sevärdheter kräver sin man att hålla igång och som främjar vår kulturgärning. // 10+ 352),/ TEXT: Håkan Nordin Torwald Forsman NMH-profil 9 VETERANAKTUELLT 2 . 2021
2 . 2021 VETERANAKTUELLT 1100 GULDKORN från NMH:s bildarkiv 2 . 2021 VETERANAKTUEL T Jaguar från Finland deltog i Lövångerrundan 1997. Bilden tagen utanför Storstugan i Lövånger. Sunbeam Alpine 1960. Bilden tagen 1974 av dåvarande ägaren Björn-Åke Danielsson. Enligt uppgift på fotot ska förste ägaren ha varit Prins Bertil. Bilen finns numera I Karlskrona. Tidig Volvo. Bilen ägdes av Birger Lundberg i Skellefteå.
VETERANAKTUELLT 2 . 2021 11 De flesta gentlemän i mogen ålder, som börjar se slutet på sin ungdom, har säkert på något vis varit i kontakt med Husqvarnas motorcykel med modellnamnet Silverpilen. Själv blev jag genommina föräldrars omsorg lycklig ägare till en dylik maskin 1958. Domus- (betyder hem- hus på latin) bygget i centrala Ö-vik stod färdigt 1963. Som det anstår ett nybygge med den digniteten byggdes en kundparkering i källarplanet under marknivån. När jag nu 2021 efter många år fick för mig att snygga till min Husqvarna Silverpil så uppstod frågan när, var och av vem köpte jag denna mc. Var ganska säker; ser mig själv gående ner för den branta nerfarten till garaget och möter en kille, som styr en mc uppför. Båda stannar upp, ”Kanske du vill köpa den av mig”. Tydligen ville jag det, den blev bevisligen min. Men nu upphör minnet att gälla! För att få klarhet konsulterar jag ett antal människor och frågar om någon minns bilutställning i Domusgaraget, kanske mitten på -70 tal. Ingen minns någonting, inte ens de som senare var med och ordnade utställningar. Vänder mig utanför branschen och frågar en bekant dam som varit anställd på Domus sedan starten, nej inget minne, hon ringer en herre som varit vaktmästare, även han med från starten, minns inte någon utställning. Här upphör mina efterforskningar. På en morgonpromenad möter jag damen i fråga, som var behjälplig med efterforskning, bra att jag träffar dig säger hon, -i går stötte jag på en annan person som var anställd på Domus i många år och hon var absolut säker på att det en gång var en bilutställning där. Kändes som en viss upprättelse. Tidigt -80tal köpte familjen en liten torpstuga med tillhörande mindre ladugård ja liten och liten den rymde under årens lopp en oherrans massa grejor. Bland annat denna bättre begagnade Silverpil, som det nu är klarlagt hur köpet gick till. Hur kan det komma sig att den stått så länge och väntat på vård? Till mitt försvar, eftersom det är ett sommarboende, är tiden begränsad, mycket annat skulle göras de månader det handlade om. Dessutom drog jag hem, mest varje vecka, mera grejor. En gång i ett anfall av att, nu ska det bli av, skruvade jag loss tanken, Magnus på lacken fixade den original- röd. Därefter stiltje. En fråga är outredd, var förvarades mc från köpet och till den placerades i ladugården i Sunnansjö. Börja inte att rota i det sa hustrun…… Att närminnet är sargat sen en tid är känt men nu är det bevisat att minnet på längre sikt också fått sig en törn. Nu äntligen skulle Silverpilen få sig en översyn, en uppsnyggning, vem är mest lämpad till detta? Ja inte jag, skulle bara fuska, men Sören, som skruvat i allt i över sextio år och är lugnet självt personifierat. Ringer honom och spelar ann på att, visst är det långsamt i pandemitider när man måste hålla sig lugn, skulle det passa min herre med lite enkel skruvning på Silverpilen i Kennets garage. Inget avanserat arbete, mest kosmetika, nytt avgasrör med ljuddämpare, nytt styre, framskärmens inpassning m.m. Rolig att på nära håll följa ett skruvande proffs. Verktygen och han är som i ett, allt görs med en viss värdighet. -Det där är inte så noga sa jag ibland, han bevärdigade mig inte med en blick. Finns flera superlativ att säga men han kan bli övermodig. Kanske? Jag tycker mig veta att det tillverkades 11000 Silverpilar på tio år. 1955-1965. // En ”Silverpils” öde och äventyr Text & foto: Håkan Nordin Uppsittning och funktionskontroll av Sören. HUSQVARNA SILVERPIL
Mopedtur i Höga Kusten 12 2 . 2021 VETERANAKTUELLT Inför starten i Ullånger. Rotsidan. Vy från utsiktsplatsen. EVENEMANG TEXT & FOTO: Einar Härdin Bilträffen i Ullånger lördag den 29 augusti blev inställd p.g.a. Corona. Vad gör man då istället? Jo. man samlar ihop några grabbar/ gubbar och åker moped i Höga Kusten. Vi bestämde att vi skulle samlas i Ullånger, men vissa av oss åkte först från Docksta. När vi hade kört en liten bit så dök det upp en regnskur, men som tur var så blev den kortvarig och kläderna torkade fort i vinddraget. Första stoppet blev vid en utsiktsplats, därefter fortsatte färden till Mannaminne, där vi passade på att fika. Nästa anhalt blev Rotsidan, som är en 4 km lång kuststräcka med vackert slipade och plana diabashällar, inramade av vindpinade kusttallar och dvärgvuxna granar. Nu började vi bli hungriga så då blev det ett stopp vid en pizzeria i Nordingrå. Färden fortsatte nu vidare tillbaka till Ullånger och Docksta. Vi var 22 stycken som fick en fin kördag på både grus och asfaltvägar, på sammanlagt 10 mil. //
13 VETERANAKTUELLT 2 . 2021 Rotsidan. Utsiktsplatsen.
14 Kallelse hade gått ut i tid: ”Veteranbilsbesiktning onsdag 5 maj på Bilprovnigen i Ö-vik”. I den stod klart och tydligt att det inte handlar om en träff, utan ren o skär besiktning. Börje Näsman som var den som hade hand om det hela, delade ut munskydd och betonade vikten av att använda dom rätt och eftersom att han litade på oss, premierades vi i förskott med var sin kexchoklad. Tillträde till lokalen var strängeligen förbjudet, ”Men jag är ju Högsten”, sa jag. Vet jag väl, sa chefen, men det hjälps inte. Alltså fick vi hålla oss ute i den ljumma vårkvällen, jo pyttsan! Fem grader plus med en ordentlig nordanvind förstörde stämningen. Besiktning med munskydd Ett tjugofem-tal fordon av olika valörer besiktades men det mesta intresset kretsade kring en Volvo PV. Varför? Jo, SHRA skulle fira fyrtiofemte bilutställningen i år men Corona satte stopp; då inhandlades en Volvo PV -56 årsmodell i fint bruksskick som piffades upp och lottades ut. Eftersom NMH och SHRA har en god relation, passade det bra att Volvon fick besiktas denna kväll och samtidigt kunde det säljas lotter. Ettusen lotter såldes slut på två dagar så vi blev utan denna kväll. Volvon fick blankt papper, utan någon misstanke att besiktaren var snäll på något vis, dem brukar ju inte vara det, eller hur!! Intressantaste fordonet var en Messerschmitt -55 som Erik Westman transporterat på släp från Skorped, 5,5 mil enkel väg. Blankt papper, allt var frid och fröjd. // Vår vördade redaktör kom susande på en Presidentcykel med snabbgående Kinamotor. Inga rånare eller rymdvarelse endast, glada SHRA grabbar efter blankt papper. Erik Westman på väg in i hallen för att få blankt papper. SHRA grabbarna i spänd väntan. I väntan på domen. Text & foto: Håkan Nordin
”Imperaln” Jag är lätt övertalad utifrån unika och specifika saker som historiskt hör till vissa fordon. Vid en eftersökning på nätet om fordonet visade det sig vara en New Imperial 7B Super Sport 500cc från 1929 med toppventil-motor som endast tillverkades mellan 1929 -1931. En bekant som kör veteranmotorcykel berättade att hans far hade haft en sådan och att det var en riktig ”killer”. En snabb motorcykel med stark långslagig motor på drygt 25 hk med låg tyngdpunkt och som endast vägde 140 kg. Enligt litteraturen tillverkades den i Birmingham och kostade fem pund mindre än konkurrenten Norton, den måste man ju ha! I september 2019 tog jag och min fru Barbro med oss våra kompisar Per Jonsson med sambo Lisbeth Holmberg, för en gemensam utflykt till Ånäset för att hämta hem det nya projektet. Väl framme fick vi ta del av Fredriks dokumentation, delar och historia om motorcykeln innan betalning och lastning av motorcykeln. Vi transporterade sedan hem det inköpta objektet till Pers verkstad där den tillfälligt fick posera bredvid vår färdiga Excelsior. Nu började en ”jakt” på delar och jag gick med i New Imperial Owners Association i England som har ett stort register av manualer, tekniska beskrivningar och ett litet lager av gamla originaldelar. Kontakt togs med Landsarkivet i Härnösand och fick tag på det senaste registreringspappret, men hänvisades att ta kontakt med fordonsarkiven i Stockholm och Uppsala, då motorcykeln hade vandrat mellan olika ägare uppåt i landet. 1(: ,03(5,$/ 683(5 63257 Ǎ% LjǏ Jag har i över tjugo år känt till Fredrik Petterssons unika objekt i Ånäset som av olika anledningar ej blivit färdigt. När renoveringen av vår Excelsior 1000cc från 1919 var klar 2019, hörde Fredrik av sig om att sälja motorcykeln till ”en som gör den klar”. VETERANAKTUELLT 2 . 2021 15 Fullt lastutrymme. Renoveringar i olika stadier. TEXT OCH FOTO: Thorbjörn Sandkvist >>
2 . 2021 VETERANAKTUELLT 16 Motorcykeln tillverkades i januari 1929 men stod länge osåld hos återförsäljaren då depressionen var stor i världen, den besiktigades in för försäljning den tjugoåttonde juni 1930. 1930 Motorcykeln säljs och registreras första augusti, men här blir det stopp i min efterforskning då det som är registrerat inte kan beskriva allting. Det tidigaste registreringsnumret som går att hitta är visserligen U2104. Men när jag kontaktade Västmanlands länsstyrelse fick jag till svar att de tyvärr har gallrat bort alla äldre fordonsuppgifter! Det kan alltså inte med säkerhet sägas hur många ägare det har varit de första åren fram till 1934. 1934 Johan Åke Lennart Andersson från Vattholma i Uppsala köper och får den registrerad med C503, vilket är tidigaste registrerade uppgiften som går att hitta. 1935 Nils Gustav Thorolf Andersson från Altuna gård Tingslunda i Stockholm som B536. 1936 Philipsons Försäljning AB i Stockholm byter in motorcykeln. 1936 Johan Olov Vilgot Rylander i Uppsala som C936. 1937 Philipsons Försäljning AB i Uppsala byter in motorcykeln. 1937 Gustaf Ragnar Lindgren från Kvissleby i Njurunda socken som Y105. 1940 Ernst Gustaf Mauritz Bylund från Lästa, Väja i Ytterlännäs socken köper motorcykeln och har den ett kort tag. Ja, prästen Laestadius kom från den här byn, men jag vet inte om det här var någon släkting. 1940 Göte Valdemar Bergqvist från Väja i Ytterlännäs socken köper motorcykeln och använder den fram till hösten 1940 då den avfördes ur registret inför andra världskriget. 1946 Ett år efter kriget tog Göte åter motorcykeln i bruk, men nu bor han i Gullänget i Själevads socken, troligen har motorcykeln följt med som flyttgods. 1948 Harald Nilsson från Sundåsen i Själevads socken köper motorcykeln och flyttar sedan till Önska Husum i Grundsunda socken. 1955 Avställs. 1959 Skrotas. 1975 Stig Kassman från Husum köper motorcykeln. 1986 Per Gustavsson från Skellefteå köper motorcykeln. 1994 Fredrik Pettersson från Ånäset köper motorcykeln. 2019 Thorbjörn Sandkvist från Röbäck köper motorcykeln och renoverar den. New Imperial har innan vårt inköp 2019 hanterats av en återförsäljare, två handlare, tre påbörjade renoveringar, åtta registrerade ägare, samt varit i trafik i nitton år. Det mest troliga är en ägare per år mellan 1930 - 1934 och då handlar det om ungefär tio till tolv registrerade ägare. Geografiskt har vårt objekt ”tankemässigt” under nittio år färdats uppåt i landet från Västmanland till Röbäck, en sträcka på ungefär 500 km. Historik: Motor i stativ. Lucas Magdyno MDB1 1929.
VETERANAKTUELLT 2 . 2021 17 Efter lite mer än ett år var motorn helrenoverad med nytt vevlager från 1929 som hittades i Tyskland, kolv med ringar och kolvbult fick nytillverkas av Nornda Automotive i Australien, gängade hjullager som skruvas fast på hjulaxlar köptes från New Imperial klubben i England. Motorslip i Umeå arborrade motorhalvorna efter att ha satt in överdimensionerade bussningar, fodrade och borrade cylindern, samt satte dit nya ventiler och ventilfjädrar. Bromsarna renoverades av Umeå Bromsservice, fälgarna lackades och ekrades samt nya däck monterades. Ram, framgaffel och skärmar skrapades ren från färg och smuts. Bakstödet saknades, det fanns bara ett ben kvar som var fastskruvat på ramen. Vi upptäckte dessvärre att vevpartiets stora gjutjärnsskinkor var lite för misshandlade och behövde därför bytas ut. Hur gör man nu då! Vid sökning på nätet hittades att JWC-motorcycles i Uddevalla hade en motor från 1929 till salu. Det var samma motormodell 7 och dessutom med en monterad ryckutjämnare. Allt köptes in och vevskinkorna byttes ut, fortfarande återstod att hitta en komplett koppling, motorplåtar och ett helt bakstöd. Jag annonserade i flera internetforum och fick napp, en äldre man ringde och sa att han hade en motor med plåtar och växellåda till salu, det var bara att slå till. Efter en vecka kom lådan hem, äntligen en komplett koppling med motor och de växellådsdelar som saknades trodde jag. Tyvärr var motorn från 1932, den hade en annan utformning på vevhusets nedre del, modellen heter Blue Prince och är en toppventils motor på 500 cc, en slags variant av min motor. Men det var ändå ett bra köp då mycket gick att återanvända. Framgaffeln är en Webbgaffel, vilket innebär att det är en slags självbärande ram med inbyggd fjädring, den består av ett antal länkarmar och stag med en centralt monterad stor fjäder. Här behövde nya axlar tillverkas och nya friktionsdiskar beställas från England. Per hade tidigare renoverat en sådan här framgaffel, vilket var en stor hjälp för att förstå hur den skulle fungera. Allt skulle monteras och justeras i olika omgångar, återigen tack Per för hjälpen. Men det stora arbetet i projektet var att söka igen var motorn skulle placeras i ramen. Det visade sig att ramen tillverkades bara ett år med enkelt ramrör framtill, senare årsmodeller har dubbla rör framtill och större avstånd bakåt till sittstolpen. Det innebar att det inte fanns några motorplåtar att utgå ifrån! Ett stort arbete tog vid i tre månader med måttsättning, utprovning, svetsning och slipning för att få motor, växellåda och tändmagnet att få plats i dessa två motorplåtar. Tändmagneten hade dessutom en inbyggd dynamo och kallades för Magdyno MDB1, Jag fick köpa in fem stycken sådana i delar för att kunna renovera ihop ett bra fungerande exemplar. Motorn har två långa stötstångsrör som var i mycket dåligt skick och behövde nytillverkas. Jag fick hjälp av en pensionerad svarvare i Skellefteå som tillverkade nya rör med fästmuttrar vilka jag sedan förnicklade. En lördag i september 2020 besökte jag Norrlands Motorhistorikers årsmöte i Umeå och hamnade bredvid redaktören Tony Korpenklo. Han undrade vad jag nu höll på med för projekt, jag svarade att det var en motorcykel som senast hade varit registrerad i Husum. Tony i det närmaste skrek rakt ut, jag känner flera som kan hjälpa dig. ”Hmmm!” tycker mig ha hört sådant här förut, men allt måste prövas. Vi utbytte detaljer och känd historik om motorcykeln utifrån registreringspapper. Döm om min förvåning när jag på måndag blir uppringd av Stig Nordström från Grundsunda hembygdsförening utanför Husum. Stig berättade lite historik kring motorcykeln som funnits i bygden. Stig hade varit i kontakt med siste registrerade ägarens son Bo Nilsson i Örnsköldsvik och jag fick hans telefonnummer. Jag ringde genast upp Bo och fick veta att föräldrahemmet i Önska användes som sommartorp och att motorcykelns registerkåpa fanns kvar! Men de skulle stänga stugan för vintern och åka hem till Örnsköldsvik senare samma Blue Prince 500cc. Webbgaffel. >> >>
2 . 2021 VETERANAKTUELLT 18 dag. När förvåningen lagt sig, formligen slängde jag och frun Barbro oss in i bilen och körde ned till Önska - Husum från Röbäck utanför Umeå. Vi hämtades i en liten båt och åkte en bit efter Husån till deras sommartorp. Väl framme gick vi till redskapsboden, där på väggen hängde registerkåpan kvar med texten New Imperial! Bo plockade sedan upp några drev och diverse hjul som han trodde kunde vara av intresse för oss, på vägen ut böjde han sig ned och ur en trälåda på golvet lyftes ett deformerat järnstycke upp. Bo frågade mig om det inte också var till en motorcykel. Jag svarade med att snabbt ta tag i järnskrotet, och sa att jag tar den med mig hem och köper dig en tårta! Det här är den del som saknas av bakstödet som sitter fastskruvad på vår motorcykel. De var inte bara en förvånad min i redskapsboden kan jag intyga. Jag propsade sedan på att Bo skulle ställa sig på den plats ”Imperaln” som hans far hade sagt, stått parkerad vid husväggen. Vi lugnade ned oss och gick in för kaffe med dopp och fick veta mer om historiken bakom fordonet och sommartorpet. Bo med familj hade 1948 flyttat från Örnsköldsvik till Önska och hans far Harald hade ”Imperaln” som bruksfordon. Pappan behövde köra drygt 800 meter på kärrvägar genom skogen ut till landsvägen, och han körde med den sommartid till dess den blev avställd 1955. En Jawa motorcykel köptes in och användes fram till 1959 då alla motorcyklar skrotades och en bil inköptes. Motorn gavs då bort till en bekant i byn för att bli en kompressor! Ramen såldes senare till några ynglingar i Husum som köpte in en begagnad motor och växellåda från Lycksele, men allt föll i glömska och senare såldes allt vidare till Per Gustavsson i Skellefteå. Av Per fick Fredrik Pettersson tag på objektet som sedan blev ståendes i ett garage i 25 år. Väl hemma igen beställdes en tårta av ett konditori i Örnsköldsvik som ringde upp Bo och sa att en valfri tårta fanns för avhämtning. Det blev mer än en resa till ner Bo då han senare ringde och sa att de hade rensat bodar och utrymmen och hittat mer delar. Vi åkte därför ned några gånger och fick tag på inverterade handtag, original Magdyno och en magnet till vår Excelsior 1919! Det som har skett under första projektåret är att ”Imperaln” har en renoverad motor och växellåda, den kan stå på egna hjul med fungerande bromsar och har ett helt bakstöd. Nu fortsätter arbetet med: skärmar, styre, handtag, lyktor, tank, hastighetsmätare, fotpinnar, sadel, växelförare mm för att så småningom kunna bli en färdig motorcykel. // November 2020. >>
VETERANAKTUELLT 2 . 2021 19 Resan till Jugoslavien... I år är det 40 år sedan min och Ruths första kontinentala resa på motorcykel, som gick så långt som till andra sidan av Järnridån. Detta var ju gränsen mot det stängda Sovjetstyrda östblocket som upprättades under Kalla Kriget. Resan gick till Jugoslavien som det hette före inbördeskriget, och den del som idag heter Kroatien. Vi hade 5 år tidigare kört på min Honda-chopper till Norge, så vi hade lite erfarenhet, men detta blev ju betydligt längre. TEXT & FOTO: Benny Holmgren, Lycksele ...eller nuvarande Kroatien Vackert gästhus i Bernau. Nytvättade hojar på en camping i Österrike. Utsikt från Loreley-klippan. >>
2 . 2021 VETERANAKTUELLT 20 Resan började redan en höstkväll 1980 med att våra kompisar Ingalill och Benny i den lokala MC-klubben kom och hälsade på för en kopp kaffe. Ja, vi heter Benny båda två och dessutom hade vi likadana skinnställ, så vissa brukade kalla oss för "Benny och Benny", inspirerade av TV-kockarna "Verner och Verner". Hur som helst så undrade dem om vi ville hänga med på en Europaresa kommande sommar. Dem hade tidigare kört ned till Monaco, så de hade erfarenhet av bl.a. Autobahn, och det kändes ju tryggt, men jag och Ruth visste att de kunde göra dagsetapper på över 100 mil, och vi visste inte om vi kunde klara detta. Jag sa försiktigt till Ruth, att om det inte går så kan vi ju alltid vända hemåt igen. Vi sa ja, och planeringen kunde börja. Jag och Ruth hade just köpt en spritt ny Honda Gold Wing som vi utrustat tidsenligt med WindJammer-kåpa och Krauser-väskor, och Benny och Ingalill hade redan en Suzuki 1000 med likadan utrustning så maskinmaterialet var inget problem. Men detta var ju före EU:s, mobiltelefonernas och kontokortens tid, så allt måste ju planeras in i minsta detalj för en så lång resa. Kommande lördagskvällar följande vinter så träffades vi och planerade med ett par Pripps Blå som inspiration, och bara detta var ju ett nöje i sej. Benny var duktig på historia och sevärdheter så han fick planera resan, och vi andra medhöll eller avböjde olika destinationer. Vi bestämde att vi skulle köra till Göteborg på 2-3 dagar, ta Färjan mellan Göteborg och Kiel i Tyskland, köra längst Rehn-dalen och besöka ett par medeltida slott, bevittna sevärdheter och köra längst mytomspunna vägsträckor i alperna och sedan vidare genom Österrike och Italien till visumpassagen in i Jugoslavien. Alla länder hade ju olika valutor, så vi var tvungna att beställa lite grann i alla så att vi kunde tanka eller betala camping om bankerna var stängda och resten av reskassan beställde vi i resechecker. Vi ritade in resvägen i kartboken så att vi kunde följa eftersom resan avlöpte. Tänk vad enkelt det är idag med EU-valuta, mobiltelefon, uttagsautomater och GPS. Resan började en fredagseftermiddag i juni efter jobbet. En fantastiskt varm sommarkväll och vi bestämde att köra så länge vi orkade. När vi kom till Mora bestämde vi oss för att övernatta, då hade vi kört 80 mil och det var mitt i natten. Vi hittade ett par lastpallar vid sidan av vägen och på dem rullade vi ut våra sovsäckar och sov under en vacker stjärnklar himmel. Jag brukar påminna Ruth om detta, när vi idag alltid söker ett hotell för övernattning. Dagen efter var vi i Göteborg och väntade på att få borda färjan till Kiel i Tyskland. Vi träffade en trevlig Göteborgare på en parkbänk som påstod sig veta allt om Norrland, han visste nämligen att "myggen är så stora att om man fernissar dom så kan man använda dem som pallar". Vi skrattade gott åt fördomarna, åt en god middag på färjan, och somnade gott för att dagen efter helt plötsligt befinna oss på tyska Autobahn. Vi utnyttjade den fria farten och la oss på en hastighet av 140 km/tim. Detta gjorde att vi snabbt passerade Hamburg och Hannover och kunde svänga in mot Bonn och den vackra Rehn-dalen. Vingårdar och medeltida slott avlöste varandra och från den mytomspunna Loreley-klippan, som vi körde upp till, fick vi en gudomlig vy över dalen. På den här tiden bestod MC-kollektivet mest av ungdomar, vilket gjorde att vi sökte oss till varandra på campingarna. Det var knuttar från England, FrankArtikelförfattaren på sin nya Gold Wing. Promenad i Zell am Zee. Hochalpenstrasse över Gr Ruth och Ingalill p i Novigrad vid Me >>
VETERANAKTUELLT 2 . 2021 21 rike, ja från hela Europa som samlades på kvällarna och grillade, drack gott och berättade upplevelser för varandra. När vi sedan åkte vidare så kunde vi följas åt flera stycken, om vi var på väg åt samma håll. En härlig tid att få uppleva. För att bevittna minnena från 2:a världskriget så besökte vi sedan det bevarade koncentrationslägret Dachau utanför München och sedan körde vi upp till Hitlers Örnnäste ovanför Obersalzberg i Bayern. Vägen hit var krokig och brant och den sista biten upp, vilken är den brantaste i Europa, var avstängd för trafik och bara trafikerad av egna bussar. En fantastisk upplevelse som gav höjdskräck, mytomspunnen historia och en obeskrivlig utsikt över ett av Europas vackraste landskap. Nu var vi mitt inne i Alperna och vägarna var dramatiska och skräckinjagande, hemska enligt Ruth. Bl.a. så körde vi i Österrike den berömda Hochalpenstrasse över Gross Glockner-passet, vilken går på en höjd på 2500 m ö h och är en av alpernas högsta. Snö och kyla mitt i sommaren gjorde det extra kusligt och dramatiskt. På vägen ner så kom vi till den lilla vackra alpbyn Heiligenblut, en oas i ett mäktigt bergslandskap. Här stannade vi ett par dagar eftersom många andra svenskar också hade sökt sig hit. Vi hann även med ett besök i skidorten Zell am Zee. Detta var ju under Ingemar Stenmarks storhetstid och när folk fick höra att vi kom från hans trakter i norra Sverige så blev vi höjda till skyarna och bjudna på fria drinkar i barerna. När resan gick vidare så fick vi sällskap av ett par andra svenskar från Gävle, och med dem körde vi in i Italien. Här var temperaturen över 30 grader och det är hett även på en motorcykel. Vi körde genom Tolmezzo. Udine, Trieste och vidare till visumkontrollen vid den Jugoslaviska gränsen. Väl inne i Jugoslavien längtade vi efter sol och bad i Medelhavet, så vi körde till den lilla turiststaden Novigrad på Istrien Rivieran och slog upp tälten på campingen där. Idag tillhör denna del av Jugoslavien det nuvarande Kroatien, och är ett välutvecklat turistområde, men på den tiden var det fattigt, ingen kunde engelska och de flesta turisterna var ryssar och andra öststatare. Men alla var trevliga och vänliga och här stannade vi i nästan 1 vecka. På kvällarna hade dom underhållning av olika slag, bl.a. en kille som hoppade med motorcykel över turister! Vi blev erbjudna att lägga oss, men avtackade. Jag kunde se att många beställde stora ölsejdlar med en röd dryck som dom kallade för Bums, vilken jag naturligtvis var tvungen att pröva. Det visade sig vara en form av svalkande vin som var mycket gott. Normalt sett så brukar ju vätska som man sväljer åka ner i magen, men den här gick rakt upp i huvudet! Vi besökte även den gamla charmiga staden Porec med sina trånga gränder och välbevarade kultur före det var dags att vända hemåt igen. Hemresan gick över delar av nuvarande Slovenien, Österrike och många mil på tyska Autobahn. Efter färjan tillbaka från Kiel till Göteborg så återstod 2 dagar genom Sverige och slutligen var vi hemma i Lycksele igen efter 3 veckor och 700 mil på mätaren. Resan blev ett minne för livet och skulle följas av fler resor, bl.a. till Paris i Frankrike och London i England, men det får jag berätta om vid ett annat tillfälle. Bennys Suzuki 1000 såldes ett par år senare och blev kvaddad av nye ägaren. Min Gold Wing däremot finns fortfarande kvar i min ägo och används. Den ändrade dock utseende 5 år efter denna resa, då jag och Ruth fick barn. Jag byggde på en sidvagn och släpvagn, samt lackade den i Hondas Ruby Red, och så ser den ut än idag. // ross Glockner-passet. på playan delhavet. Jugoslavisk knutte hoppar över modiga turister. Trång gata i staden Porec.
2 . 2021 VETERANAKTUELLT Avfrostningen i Skellefteå Vårens första utflykt med våra gamla fordon är Avfrostningen. Den 15 maj var det dags för årets upplaga. På grund av pandemin fick det bli en annorlunda dag utan gemensam start och målgång som vi normalt har. Vi satte ut NMH:s skyltar på tre ställen runt stan, i Ostvik, Medle och Skelleftehamn. Där fick man ta en bild på sin bil och skylten, skicka in den så deltog man i en utlottning av trisslotter. Många hade trots det lite gråkalla vädret gett sej ut på en runda. Flera hade besökt alla tre platserna under dagen. // 22 EVENEMANG TEXT: Sture Lundkvist Nisse Rönnlund i Ostvik. Daniel Löfbom i Ostvik. Håkan & Anita Burman i Skelleftehamn. Tommy Berglund i Ostvik.
VETERANAKTUELLT 2 . 2021 Att få tillökning i en familj kan yttra sig på många olika sätt. Det kan vara i form av ett barn, en ny eller gammal bil eller annan typ av fordon. Det kan även vara ett djur av något slag som omkullkastar känslor och kan få den coolaste och hårdaste raggaren att krypa på golvet och gulla i timmar. Till familjen Selin/Jonsson kom finaste Marimba 4 dagar före jul som en sockersöt julklapp, full med energi. Vår fina Jack Russell har nu snart hunnit bli 8 månader och sprider enormt med glädje både i vår familj och varhelst som hon stormar fram. Marimba tränas till att bli en SMART-hund och eventuellt senare utbildas till assistanshund mot epilepsi. Jag blir så otroligt imponerad då jag läser och hör hur hundar och även katter kan hjälpa till mot olika diagnoser och sjukdomstillstånd. Djurens känsla och framför allt deras nos och dess luktsinne har så enorma möjligheter. Det gäller bara att vi människor kan ”läsa av”, förstå och använda signalerna på rätt sätt. Just nu tränas Marimba att kunna larma och hämta hjälp om någon av oss behöver det. Förhoppningsvis kan hon i framtiden lära sig känna igen doften om kommande epilepsianfall i förväg och varna och tillkalla uppmärksamhet. Vissa hundar tränas att känna igen diabetes, andra har larmat vid hjärtproblem och hundar används mer och mer inom neuropsykiatriska diagnoser som en trygghet och med lugnande inverkan på personer. Men Marimba ska ju bli mer än så…hon ska ju bli bilhund också och hänga med varhelst vi åker och upplever olika saker. // 23 Rapport från glada bil-änkan… TEXT OCH BILD: Kristin Jonsson, Skellefteå Midsommarnatten är ljus och klar Allt gott är framdukat på vårt bord Sillen o nubben med lätthet vi tar Året snurrar på för oss och vår jord Under året har vi lärt oss att hälsa på håll Vifta med armbågen för att säga hej Vara rädd om sin nästa men ändå ha koll Vad Tegnell bestämmer, det gäller både dig och mig Vi hoppas bli hjälpta av droppar under skinne Och vi önskar att vi snart kan ses Men än ett tag får vi leva på minne Och se upp så inte halsen är hes Vänner håll i och håll ut Allt måste ha sin tid Vi får vinka genom fönstret och hälsa med tut Ja Nu gör vi slut på Covid. P-O Nilsson i Skelleftehamn Hans Lundström i Skelleftehamn.
ALFA ROMEO (Q DOƳVWV OHYQDGV´GH L QRUU Hörde talas om via djungeltelegrafen, inte Internet, om att det på en gårdsplan någonstans norrut stod ett tjugotal Alfa Romeo. Kunde det verkligen vara sant! Vi var några Alfafreak som drog norrut, tolv mil till Umeå, för att besöka bilfirman Bilinvest som aviserat att, nu ska det säljas Alfa i Umeå. Det tackar vi för och önskar lycka till. Ett femtontal Alfavänner slöt upp för provkörning och beskådande. Tänk er att, trots att IKEA finns i Umeå hade ingen av oss fått order om ett besök där, inte ens värmeljus-konstigt. På hemväg stannade vi på en mack för en kopp kaffe och grunna över vad vi sett på bilfirman. Roland vårt mesta freak stoltserade med ett Alfa-märke på sin tröja och gentlemannen bakom disken berättar att han ägt ett antal Alfor i sina dagar, samt att han har en bekant som är värre; tjugo stycken! Som snokande amatörskribent kunde jag inte motstå att fråga om namn och telefonnummer till bekantingen. Efter några dagar och många samtal fick jag tag på Alfa-ägaren som lystrar till namnet Gerhard, boendes i Umeå men som man sade förr, barnfödd i Kolaboda mellan Umeå och Skellefteå. Där finns bilarna. Att bestämma en dag när jag kunde åka dit var inte lätt, det skulle stämma med Gerhard också. Mitt i alla funderingar snöade det 25 cm och att då köra tjugo mil enkel väg för att fota snöhögar var inte tänkbart. Snön töade bort. Gerhard ringer och säger,- sista chansen, jag åker upp dit i eftermiddag, ska vintra upp huset. Stuvade in min bror i bilen, som har varit arbetskamrat med Gerard i många år, kärt-återseende. Trots en ordentlig vägbeskrivning, körde vi galet in på en enskild grusväg, fel att kalla det grusväg, hellre jordväg. Det blev en påminnelse om många vägar här uppe i norr på -50-60 talet. Decimeterdjupa spår i vägbanan fyllda med vatten, ren ishalka, så än slank vi hit och än slank vi dit. Spännande värre. Väl framme såg vi en lång aluminiumramp in till huset som signalerade det tragiska i att vår vän är bunden vid rullstol sedan sju år tillbaka. Han som härjat med snöskotrar, motorcyklar och massor av bilar har nu rullstolen som inomhusfordon. Utomhus kör han en handikappanpassad ALFA 159. – Berätta hur är bilen anpassad så att du kan köra den. – Fäller ut en platta vid förarsätet som jag krånglar mig upp på och som skjutsar mig in till förarsätet. Naturligtvis en automatlåda, broms och gas sköts med ett reglage/spak,” jag kör mycket med farthållaren” säger Gerhard, låter enkelt enligt honom. Bakdörren är byggd som Text & foto: Håkan Nordin Alfa 75 söm körts en hel del på bana.
25 en skjutdörr på skåpbilar för att någorlunda lätt kunna lasta en tung rullstol. – Allt detta klarar jag naturligtvis inte utan assistenter, jag har ett antal som hjälper mig dygnet runt. Sin dagliga gärning utförde han på Norrmejerier i Umeå som mekaniker och reparatör av framförallt förpackningsmaskiner som absolut inte får stå och vila sig. Vanligtvis väl underrättade källor vill berätta att när en maskin stannade och behövde assistans så stod ofta omgivningen lugnt och undrade: -var är Gerhard, hämta honom, han lade sin helande hand på och saken var klar. Allvarligt, så var det. Guldklocka hämtade han ut efter 25 år, fortsatte därefter några år till dess att olyckan hände. – Berätta om olyckan hur gick det till? – För sju år sedan var vi ett gäng som skulle cykla till grannbyn och grilla, jag vände om för att hämta jackan jag glömt, svänger in på gårdsplanen, sänker farten till ett minimum, bromsar med frambromsen, slår runt framlänges. Förstår inte än idag hur det kunde ske med den låga farten. Huvudet rakt ner i backen, spräckt käke, spräckta läppar, utslagna tänder, värst var ryggen som fick ta största smällen. När jag låg där på backen var benen bortdomnade och har inte ännu kommet tillbaka-ryggmärgsskada. Ambulans till Umeå, två dygn i respirator, sju månader på sjukhus, därefter domen, blir aldrig någonsin bra. Hårda bud för en som nästan brutit ljudvallen med skotrar, motorcyklar och bilar och en simpel cykelolycka nästan ändar livet. – Hur har det varit med bilar då. – Jo tack det har varit många under årens lopp. Arton år gammal åkte jag en Alfa första gången, en Alfetta som jag verkligen fattade tycke för. Sen rullade det på med bilar, mest Alfor, har nog ägt alla modeller, flera av vissa modeller under närmare trettiofem år. – Har du alltid kört Alfa eller har du ibland spårat ur. – Tillfälligheter har gjort att det smugit in några uddamärken ibland, kortsiktigt. Idag känns det inte bra att så många står overksamma här på gräsmattan, de blir ju inte bättre av det. Jag har ju inte möjlighet från rullstolen och med knutna händer som är näst intill obrukbara, att åstadkomma en försäljning, vilket skulle varit verkställt för länge sedan. På gårdsplanen står idag ett tiotal bilar samt lika många under tak i olika utrymmen. Garaget hemma i Umeå rymmer en Bertone Coupe som tidigare har fått bekänna färg på ett par banor i Finland, Karlskoga samt Mo i Rana i Norge.. Mönstret känns igen, entusiaster, samlare har väldigt lätt att köpa och svårt att avyttra, gäller även Gerhard men med reservation för hans handikapp idag. // 166:a ser bra ut ovan mark. Svart 164 med en 2 liters turboförsedd v-6:a under huven. Gerhard, bilägaren. VETERANAKTUELLT 2 . 2021
2 . 2021 VETERANAKTUELLT 26
VETERANAKTUELLT 2 . 2021 27 Först och främst tackar jag MCHK Syd för ett jättefint arrangemang med Skåne runt 2016. Flera förare jag träffade efter rallyt menade att det är i högsta grad vanebildande vilket jag är böjd att hålla med om. Det var en otroligt skön känsla att utan större problem kört rallyt med min Harley Davidson model C från 1929, det enda som turligt nog hände var en brusten säkring och att flottören i förgasaren kärvade. Resultatet blev att tomgången försvann och jag fick därför gasa lite mer för att hålla motorn vid liv. Några veckor senare satt jag hemma i Norrland och funderade på en artikel om Skåne runt i en motortidning från 1917 som köpts in för min Excelsior 1919 renovering. Motortidningen innehöll flera fina färgglada annonser och när jag tog fram det som fanns kvar var lyckligtvis artikeln oskadd. Med stort intresse lästes artikeln eftersom jag nu kunde jämföra dåtida och nutida färdvägar. Jag fick ett infall och tog fram kartan över Skåne som följde med startkuvertet och började fylla i färdvägar. Sakteliga började min reflektion ta form och beskriver i texten ordagrant med kursiv stil författarens ord. Min tolkning av vägval för reseskildringen grundar sig på det faktum att kartans Skånska historiska vägar var utmärkta, vilket gav en bild för mig av ett troligt färdval 1915. Här vore det bra om någon läsare kunde förtydliga det Skånska vägnätet vid den här tidpunkten. Totala körsträckan för deras resa var ca 380 km med dagens mått mätt, men en extra faktor måste tas med vid beräkning då vi i dag har mer utbyggda vägar. Jag uppskattar därför att färdvägen i verkligheten var ca 10-15 % längre och med trolig felmarginal hamnar det ungefär på 450 km. MOTOR Nordisk Motortidskrift, utgavs en gång per månad av P. A. Norstedt & söners förlag åren 1914-1923. I redaktionen satt Kapten John Nerén och Direktör A. Östberg samt en hel del prominenta herrar med titlar som ingenjör, professor, kandidat och löjtnant. Det unika med tidningen är att det var en av de första svenska tidningarna med färgtryck. Flera annonser gjordes med blå, grön och röd färgfyllning och annonspriset 1917 för en helsida i färg var 200 kr. Formatet på tidskriften var enorma 36 x 25 cm och lösnummer kostade 1 kr, trots priset köptes säkert tidningarna för en annan sak, nämligen att kunna på ett enkelt sätt affischera eller få fina bilder till väggar inomhus eller i utedasset. // SKÅNE RUNT LjdžLJnj TEXT OCH BILD: Thorbjörn Sandkvist
RkJQdWJsaXNoZXIy MzE5MDM=