22 2 . 2020 VETERANAKTUELLT TEXT & FOTO:: Bent Fridholm Jag är ett typiskt stadsbarn. Född i Stockholm 1950 och sedan fram till sju års ålder boendes i hyreshuset Åsögatan 87 på söder i Stockholm, ”fyra trappor över gårn”. Hemmalekplatsen för mig, var en asfalterad och stenmursomgärdad bakgård med piskställning, soptunnor i plåt, vedbodar (en per lägenhet), ett takförsett cykelställ och med en såpadoftande tvättstuga i ena gårdshörnet med endast kallvatten i kranarna. Min föräldrar hade Norrbottnisk bakgrund. Pappa var från Sandträsk, son till en krontorpare, och min mamma var dotter till en gruvarbetare i Malmberget. Min pappa som hunnit bo ett tiotal år i Stockholm önskade med tiden att åter få flytta norrut. Han berättade senare för mig han ”led” när han såg mig måsta leka för mig själv på denna torftiga bakgård. Hans egen barndom hade varit betydligt friare med kor, hästar, getter och höns även om han hamnade i arbete med potatishackan istället för att leka. Själv hade jag dock inga problem med min miljö. Jag visste ju intet annat. Jag hade fått en ny cykel i födelsedagspresent och för mig funkade fin-fint att cykla runt med den på innergården med piskställningen som rundningsmärke. En övergiven motorcykel stod vid cykelstället. Den kunde man sitta på och låtsas köra fort med. De större pojkarna i huset visade mig hur man kunde meta råttor i avloppsystemet ute på gården. Jag fick aldrig någon. Inte dom heller… Pappas önskan var en flytt med hela familjen upp till Luleå. Slumpen ändrade på det, så det blev Sundsvall istället. Våren 1957 flyttade vi in i en ”modern” trea på Bragegatan 6 i Hagaområdet norr om stan. Centralvärme, varmvatten och badkar. Lyxigt! Min söderdialekt från Stockholm lade jag av med redan första dagen tillsammans med mina nya kompisar i kvarteret. Det fanns absolut ingen status att snacka på ”e” som jag gjorde. Istället blev det en dygnssnabb övergång till att använda uttryck som ”Huva”, ”här komma jag” och ”ska jag va mä-re”. Åren gick. Grundskola i Skön och Selånger, gymnasiet i stan och sedan lumpen på T3 i Sollefteå. Umeå i 3,5 år blev nästa anhalt. Där träffade jag min blivande fru Ewa som gick samma utbildning som jag själv. Hon visade sig vara från Ramsele kommun i Ångermanland, och enda barnet till en småbonde. Mitt första besök hemma hos henne i byn Vallen tog mig till en miljö som helt ny för mig. Åtta kor, kalvar och nordsvensk häst fanns på gården. Stämningen andades avfolkningsbygd och kvardröjande 1950-tal. Jag trivdes genast bra med hennes föräldrar men insåg också snabbt att de räknade med att nyttja mågens arbetskraft i ”slåttana” framöver under sommaren och även ”oftast-som-jämt” med allt annat de kommande åren framöver. Första slåttersommaren var en mardröm för mig. Broms, mygg och knott fanns det gott om. Kliade gjorde det av höet innanför skjortan. Solen stekte. Värmen plågade. Hästen Tojma drog sävligt och utan brådska ihop höet till hässjorna. Hon hann t.o.m. med att beta lite gräs medan hon lunkade på. Jag bestämde mig redan första veckan. Jag måste se till få hit en traktor så det blir någorlunda tempo och lite mer effektivitet i detta oändliga slåtterarbete. Jag kollade med min blivande svärfar och ställde frågan varför han inte redan skaffat en traktor till gården. Nja sa han, jag är lite sheptisk te tocke maskina. De bara bängle och krångla mä sej har jag hört! Redan samma höst hade jag dock via utnötningstaktik fått fram ett positivt svar om en ömsesidig sponsring i traktorfrågan. Det avgörande argumentet var att jag lovade att om traktorn någonsin trilskades så skulle jag se till att den alltid kom igång igen. Det löftet höll jag också under alla år! Efter lite letande fick vi syn på en annons i Västernorrlands Allehanda. En Ferguson T20 bensin/fotogen från 1952 var till salu i Kramforstrakten tillsammans med en enskärig plog, en hemmabyggd släpvagn och en fjäderharv. 5.000:- kronor begärdes. Det kändes lagom. Bilresan söderöver anträddes för ett skärskådande av denna ”Grålle” traktor. Väl på plats träffade vi traktorns ägare, vid namn Tage. En fryntlig kortväxt herre, rejält korpulent. Hans mage var rund som en boll. Troligen hade han före vår ankomst blivit tillsagd av sin fru att på sig några snyggare byxor nu när han väntade traktorspekulanter till gården. Valet föll på helgdagskostymen. När vi kom på plats så mötte han oss iklädd svarta kostymbyxor, breda hängslen, kängor, arbetarblus och en svart nredbrättad hatt. Byxlinningen hade skräddaren valt att placera där hans midja en gång funnits, åtskilliga år tidigare. Gylfen blev därmed nästan en halv meter lång. Byxbenen var rakt skurna från midjan ner till skorna. De blev därmed tämligen breda och vida. När han gick så såg det ut som om tog benen flera steg innan byxorna rörde sig. Ett intressant fenomen! Nåväl traktorn såg bra ut, startade och gick bra, så det blev affär. Den fick omgående smeknamnet ”Tage” något som jag också bekräftade via en stor egentillverkad namn-dekal mitt uppe på motorhuven. Det var roligt att få en traktor till gården. Jag blev med tiden en ganska så duktig självlärd plöjare. Det blev faktiskt min svärfar också från den stund han dristade sig till att äntra traktorn och ”Tage” och ”Valle”
RkJQdWJsaXNoZXIy MzE5MDM=