Hämtningen. En blåsig septemberlördag plockar jag bort passagerarsitsen och bakbänken på min ljusblå Renault R 8 Major modell 1964 och åker 200 km till K:stad och tullkajen där. Ser nu den dammiga, smutsiga, encylindriga Vincenten som jag gissar att är en Comet serie C och 500 cc. Jag accepterar affären, får ett kvitto, leder ut cykeln och börjar liksom förminska den för att få rum för den i den lilla fyrdörrars bilen. Jag hade läst på om Vincent, att jag till min glädje insåg, att den kan tas i två delar. Demonterar den stora bränsletanken, sadeln, strålkastaren, fottapparna, kanske även styret, men minns inte klart. Trots snålblåsten där på kajen som gör mina smutsiga fingrar stela så går det bra att lossa en massa muttrar och skruvar. Men!! En stor mutter som är den sista som håller ihop själva övre ramdelen med styrhuvudet har jag helt enkelt inte rätt hylsa till. Ber kanske en bön där i ensamheten och skymningen men kommer ihåg hur min pappa, tusenkonstnären kallad, brukar göra. Offrar en stor skruvmejsel, hittar en liten yxa tillräckligt tung, riktar mejselspetsen i rätt vinkel mot en kant på den stora muttern och ger ett kraftigt slag. Tack Gud! Muttern släppte. Så in med hojen i bilen. Bakdelen av cykeln kommer att få plats bredvid mig med själva motorn där passageran hade suttit och framdelen fick väl rum där bak eller kan det ha funnits rum i det lilla bagagerummet där framme i bilen. Aldrig skall jag gömma känslan när jag startar bilen, lutar mig bakåt, håller högra handen bekvämt på Cometens cylinderlock, nästan så jag kramar den. Sällan har en matbit smakat så bra som då på hemresan norrut vid en bar längs med vägen. Mekandet. Lyckligt hemkommen till vårt nya egnahemshus med min lilla verkstad börjar det roliga. Mekandet med denna unika mc gav mig stor tillfredsställelse vintern 69- 70. Cykeln var komplett men naturligtvis sliten. Reg.plåten berättade att den funnits i Östersundstrakten. Vem som hämtat den till Finland fick jag aldrig reda på, men efter kriget var det åtskilliga svenskatalande österbottningar som sökte lyckan i vårt västra grannland, ja nästan var och varannan! Frenetiskt putsade jag den vackra motorn, köpte nya kolvringar, ventiler, styrningar,vipparmar av legenden Sören Skoog på Resedastigen i Jönköping. Aluminiumskärmarna var så gott som felfria och med putsmedlet farecla blev de vackert blåblanka med en varmare glans än kromade skärmar. Den stora tanken fick ny lackering och randningen klarade jag själv. Att fästa dekalerna på tanken var ett svårt jobb, men även det gick så småningom. Sen jag monterat nya däck och reparerat och modifierat sadeln var det ett halvt år senare dags för en första provkörning. Den 5 mars 1970 har jag antecknat på en skåplist i min verkstad. Hela 8 km utstod jag en sen ljus marskväll minimalt påpälsad och garanterat hjälmlös. Och den funkade fint! Så följde justeringar, registrering och provkörning. Ett år senare blev jag i ett byte ägare till en ny Velorex sidovagn. Naturligtvis skulle den prövas. Vincentmotorcyklarna är som original utrustade med omsvängbart bakdrev för sidovagnsbruk och lätt justerbar styrvinkeljustering. Det blev många roliga turer, ibland höga rop av passageraren i holken om jag körde på två hjul. Sommaren 1971 åkte jag med ett gäng mc-kamrater till VM för motorcyklar i Imatra. Cometen lunkade fint på i samma fart som de övriga i sällskapet, en sträcka på 600 km. Och när de japanska tvåtaktarna fyllde bränsle i tankarna klarade jag mig på halva mängden. När jag åkte in på campingen med min svarta glänsande hoj med det sköna ljudet rusade lätt påstrukna ynglingar ropande, hej pojkar, är det en Vincent? Tuo on varmasti joku herrasmiehen pyörä!! (Säkert en riktig gentlemans cykel). Tre år senare. Maskinen funkade fint och jag deltog i rallyn arrangerade av Västerbottens Veteranbilssällskap på andra sidan Bottniska viken vid flera tillfällen. När jag en vacker septemberdag barhuvad åker ut en sväng för att plocka lingon är jag med om en förskräcklig upplevelse. Farten är ej hög, men plötsligt slår styret hårt av och an så det smäller mot stoppen. Paralyserad lyckas jag småningom dämpa utslagen, bromsar in med darrande ben och räknar 11 svarta streck i asfalten!! Bannar mig själv att jag glömt att justera styrbromsen – där är det ingen automatik. Fenomenet kallas wobbling och kan förekomma på tvåhjulingar. Har läst att detta tyvärr kunde drabba Vincentens förträffliga Girdraulic framgaffel. Inga lingon den dagen och incidenten tog mig så hårt att jag senare sålde Vincenten åt Kenneth i Vasa. Några år senare hittar jag en Comet i mörkaste Småland som jag restaurerar och ställer ut i Motormuseet här i Jakobstad. Men tyvärr finns ej i dag någon blänkande, vacker, respektingivande, finessfylld, engelsk Vincent i vårt Motormuseum. I Finland torde i dag finnas ett femtontal Cometer och 5- 6 st tusenkubikare Rapide och Black Shadow. Även några varianter med Vincent motorer i Norton eller Egli ramar. // 35 VETERANAKTUELLT 1 . 2021
RkJQdWJsaXNoZXIy MzE5MDM=