1 . 2021 VETERANAKTUELLT 28 Vägen till sin arbetsplats en var en enda lång och seg stigning nerifrån hans bostad. Bil och körkort saknades i familjen och promenaden upp dit blev mer och mer plågsamt för honom med åren. Morfar var därför en av dem som tidigt hakade på och köpte en påhängsmotor för cykel då dessa blev tillåtna att montera i början på 1950-talet. Han tyckte sig till och med vara fiffigare än så! Han placerade motorn på en nyanskaffad tandemcykel så att paret Bloom tillsammans skulle kunna åka bekväma mopedturer i omgivningarna runt Malmberget. Så var det tänkt men jag minns att mormor konsekvent vägrade att följa med. Varför blev jag påtagligt varse långt senare. Som femåring fick jag vid några tillfällen följa med min morfar på jobbet på denna ”moped”, sittandes på den bakre sadeln med dinglande ben och med händerna styret. Det här var långt innan jag själv kunde cykla. Motoreffekten på 0.8 hästkrafter var ju inte mycket att skryta med så jag minns att min morfar fick hjälpa till och trampa på ganska så ordentligt i den sista långbacken upp mot hisstornet. Morfars ide att montera en mopedhjälpmotor på en tandemcykel tyckte jag var en ultimat idé av min morfar. Tänk vad kul att åka omkring med en tandem, jag och min hustru Åsa! När det sedan dök upp en svårt nedgången tandemcykel från 1940-talet på en loppis i Sundsvall, slog jag till direkt. Cykeln renoverades upp på alla sätt och jag och min fru Åsa gjorde ett flertal tandemturer i omgivningarna. Det var kul, men erfarenheten av dessa cykelturer visade att det var åtskilligt mer tung-trampat än man skulle kunnat tro. Dags att ta nästa steg, tänkte jag. Nu skulle tandemen uppgraderas med en tidstypisk hjälpmotor. Det tog ett tag att genomföra idén eftersom jag ville ha samma ”stuk” på cykeln som min morfar haft, då det begav sig. Till slut kom en HMW-motor i min besittning. Den var komplett med allt, inklusive tank i pakethållaren och ett stort kuggdrev för montage direkt på bakhjulets ekrar. Monteringen av motorn var förhållandevis enkel och snart stod den nya ”moppen” klar för provtur. Jag körde själv en liten sväng i de närmaste omgivningarna. Motorn var lite trögstartad men efter en stunds trampande gick den igång och den drog iväg riktigt bra. De två växlarna fungerade också utmärkt. Jag märkte en sorts instabilitet i ramen då den kom upp i fart. Troligen var det den sidomonterade motorn som påverkade jämnvikten något tänkte jag. Inget att bry sig om! Nu skulle min fru Åsa få imponeras av min nya maskin. Redan före provturen kom vi i en liten kontrovers. Jag menade att hon skulle ta på sig sin motorcykelhjälm. Hon ansåg att en vanlig cykelhjälm borde räcka, det var ju fortfarande en cykel enligt hennes sätt att se det. Jag gav mig inte och tillslut blev det som jag ville. Hon tog på sig sin integralhjälm, fällde ned visiret och satte sig på sadeln bakom mig och så trampade vi iväg. Motorn puttrade igång och jag gav full gas. Eter bara några sekunders färd hördes ett långt skräckslaget ylande bakom mig. Det var Morfars tandem med hjälpmotor Min morfar och mormor, Gustav och Signe Bloom, bodde i Malmberget fyra kilometer norr om Gällivare. Jag brukade tillbringa några veckor där hos dem några somrar, före skolåldern. Morfar ansvarade de på den tiden för batteriladdningen av LKAB gruvarbetarnas pannlampor. Laddstationen för dessa var placerad i bottenvåningen i Kaptensgruvans malm- och personalhissanordning, den så kallade Kapenslaven. Morfar hade erhållit ett lättare dagtidsarbete ovan jord av sin arbetsgivare som kompensation för en arbetsskada han fått i gruvan som klippt av en sena i hans ena ben. En skada som gjorde honom lite låghalt för resten av livet. Kaptensspelet eller Kaptenslavenär en gruvlave invid det så kallade Kaptenslagret, idag Kaptensgropen, i Malmberget. Laven uppfördes 1913 och användes för att hissa manskap upp och ner i dagbrottet. Laven var i funktion i femtio år och användes för att hissa ner manskap och maskiner i gruvan. Nedanför laven fanns ett sovringsverk, där malmen lastades på järnvägsvagnar och fraktades bort. På uppdrag av Länsstyrelsen upprustades laven i slutet av 1980-talet i syfte att göra laven till ett utsiktstorn för allmänheten över Kaptensgropen. I samband med att gruvlaven fyllde 100 år 2013 öppnades laven igen för besökare. Text och bild: Bent Fridholm
RkJQdWJsaXNoZXIy MzE5MDM=