1 . 2021 VETERANAKTUELLT rare sas det, men den tål inte att granskas. Rambler bilen ställdes åter undan, då ägaren drabbades av en olycka. Ramblern togs inte fram från Åke köpte den i slutet av 1980 talet av rent nostalgiska skäl, han hade raggat runt med en grön/vit 59: a Rambler under senare delen av 1960 talet. Tanken var att Åke skulle renovera upp 59:an så snart han får tid, den tiden kom aldrig för Åke så bilen blev ståendes i villagaraget i ett 25 tal år. Med en viss efterforskning med garargering, i uthuset och perioder som ägarna har glömt så har nog inte Rambler bilen rullat mer än 18 000 mil Hösten 2002 tog jag mig an 59:an då Åke ansåg att stunden inte kommer när han får tid och renovera bilen. Det började med en grundlig rengöring både ut o invändigt, här var trädgårdsslangen till stor hjälp det spolades överallt när sofforna var urtagna. Skrapade heltäckningsmatta några dagar på dörrsidor å solskydd. Sedan återställde jag dörrklädslarna i original utförande, en väldigt kall trettondagshelg 2003. Renovering av motorn och jakt efter delar som RAMBLER bokstäverna i fronten blev första vinterns jobb. Mellan Maj och augusti 2003 stod den på Västerbotten Museum i utställningen – Motorer är vårt liv – som representant för raggarkulturen. Rambler 59:an hade sin plats på det övre planet, vilket innebar att jag måste köra i den långa stentrappan inne i museet för att komma på plats. Ett spektakel i sig självt som video filmades av museet, kanske tid att forska i vart filmen finns. Resan till o från museet blev även den lite märklig då inte Ramblern fanns i några papper. Under hösten 2003 blev det endast ett fåtal timmar på 59:an av varierande skäl, främst då för att bilen i det närmaste var klar för besiktning om jag nu bara kunde hitta drevet i växellådan till hastighetsmätaren. Resan till USA i samband med min 50 årsdag tog jag i beräkning att lösa alla problem där borta i Kalifornien, där skulle det finnas mängder av Rambler 59 delar. Vi såg endast en 59: a på de 380 mil vi färdades under de två veckor vi var där. Det var en Ambassador 1959 som hittades på en skruva själv skrot, bilen var i det närmaste komplett förutom förgasare. Den hade kunnat få släppa till V8 motorn, tryckknapps styrda automatlådan, servo arrangemanget både styr å broms samt luftfjädringen och lister som skiljer en Super m en Ambassador. På så vis kunde jag förvandla den svensk sålda original Ramblern till en amerikansk lyxvagn med ny identitet. Vi lämnade skroten några timmar för att skaffa verktyg för demontering av delarna. Döm om vår förvåning när vi återkom till skroten var Ambassadören borta, platsen var tom. Endast fyra pallbockar fanns kvar där, det var inte lätt att få klarhet vad som hade hänt med bilen, då endast det var spansktalande med sombrero som arbetade där. Ramblern skulle visst pressas den dagen, och när vi visade intresse för den blev det nog ännu viktigare. Väl hemma igen så påbörjades den avslutande resan på projektet, med registreringsbesiktning och ursprungs kontroll, vilket var nödvändigt eftersom bilen var avförd från registret aug 1971. Gamla regestrerings papper beställdes på chassinumret och tidigare ägare kontaktades i hopp om att det skulle finnas gamla foton o annan viktig information som styrker Ramblerns identitet. Efter allt samlande och kvitto från Åke som bevis att jag köpt bilen av honom, besökte jag bilprovningens stationschef för en genomgång av materialet. Lackeringen hanpolerades upp på lediga stunder när annat stannat av eller inte var så roligt. 22 >> Delar av den sex cylindriga motorn, inbäddad i blå hammarlack. Framsoffan som både reparerats med ett stycke från -blåblusen – och en förstärkning m något skinnmaterial, kanske från taxi tiden.
RkJQdWJsaXNoZXIy MzE5MDM=