VeteranAktuellt 1-2021

veteran AKTUELLT KT nr 1 2021 årgång 55 RAPPORT från glada bil-änkan NMH-PROFIL Bosse Lindström NORRLANDS MOTORHISTORIKER & SUNDSVALLS MOTORVETERANER +*/$1'66-1 ǇǏǋǏ FANTOMEN TILL VÄNSTER OCH SVEN FAHLEN, STOCKHOLM, 7,// +*(5 FOTO FRÅN HÅKAN NORDIN. 025*$1 Ǌ ǋǈ RACERFESTER MED "KROKEN" 5$0%/(5 ǋǏǇǋ Ǉ 683(5 ǋǏ Erik ”FANTOMEN” Möt Westlund Jättebärgaren i Husum

1 . 2021 VETERANAKTUELLT TRYCK & FORM Ågrenshuset Produktion AB, Bjästa ORDFÖRANDEN HAR ORDET Så här, de första dagarna i mars, när vi med råge passerat ”mitt i vintern” och har förärats mängder med snö, till glädje för vissa, andra raka motsatsen, dessutom ordentligt med kyla, känns ljuset befriande. Tänk ommörkret i december skulle pågå till mars månads utgång-vilket mörker! Redan i slutet av januari märks ljusets antågande som gör att det känns hopp om liv, fiffigt uträknat eller hur. Vädret är alltid gångbart att prata- och skriva ommen för närvarande är nog pandemin nummer ett!! Den osynliga fienden sprider ond bråd död omkring sig och vi vet inte riktigt hur vi ska hantera problemet. Pandemin kan vi till en del påverka under stor osäkerhet men på vädret rår vi inte. En tidig morgon, dagar före Julafton, ringer en av våra vänner och frågar om vi hänger med till vindskyddet ute vid kustbandet, ”Vi bjuder på risgrynsgröt och skinksmörgås som förstärkt frukost”. Trots höstkyla tackade vi ja, inte för att det var gratis, dess mer för den goda tanken. Pandemitanken.! Föreningslivet kommer på skam i dessa tider, årsmöten skjuts på eller digitaliseras vilket i mitt tycke är halvgjort. NMH har beslutat att skjuta på sektionernas årsmöten till senast 15 juni, och huvudstyrelsens till senast15 augusti. Om situationen ändras till det bättre ja då tidigarelägger vi dessa möten. Bra om vi kan ha ett ”riktigt” årsmöte med företagsbesök och gemensam lunch som i forna tider. Just nu står livet på vänt. Alltid svårt att blotta sig om svagheter och brister, jag har många, som jag inte tänker låta er få gotta er i, men en, som stör MEJ mer än ER, antar jag, är att jag är totalt värdelös att sätta slående rubrik på de små artiklar jag skriver. Har svårt att ta efter Damtidningarnas iögonfallande rubriker, tycker att artikeln bör motsvara rubriken inom rimlig gräns. Självförtroendet åker direkt ner i källaren när man läser enkla budskap som: ”Lidl, allt annat är olidligt”, eller hjälporganisationens: Ring ut det gamla, swisha in det nya. Enkla men träffsäkra budskap. Några rallyn borde vi kunna genomföra detta år även om restriktionernas gränser är snäva. Enklare rally ytan middag och prisutdelning skulle kunna genomföras. Däremot är marknader inte så lätta att få smittsäkra. En fin vår med snabb snösmältning kan vi önska oss. Men som sagt var, tur att vi inte kan manipulera vädret det skulle bli ytterligare en konfliktsituation i världen. Att önska är konfliktfritt! All smitta är inte av ondo! Kom ihåg: ”Le, det smittar också” Håkan ”Högsten” Nordin 167$ 1800(5 0$18667233 87.200(5 Nr 2 24/5 16/6 Nr 3 18/8 15/9 Nr 4 4/11 15/12 ANNONSERA? Kontakta Fredrik 0660-299963, fredrik.forsberg@agrenshuset.se REDAKTIONELLT MATERIAL Tony Korpenklo Sörängetvägen 12 A 891 41 Örnsköldsvik 072-5929200 veteranaktuellt@gmail .com $169$5,* 87*,9$5( Sture Lundkvist REDAKTIONSKOMMITÉ Håkan Nordin nordin-hakan@hotmail .com 070-3514129 Bent Fridholm bent@fridholm.st 072-5265100 Tony Korpenklo Redaktör veteranaktuellt@gmail .com 072-5929200 , '(77$ 1800(5 6 Tonårsdrömmar som till slut blev verklighet 9 025*$1 Ǌ ǋǈ 13 Möt Erik "Fantomen" Westlund 20 5$0%/(5 ǋǏǇǋ Ǉ 683(5 ǋǏ 24 Guldkorn 25 CITROEN DS 26 Sagan om den lilla röda bilen 28 Morfars tandem med hjälpmotor 29 Glada bil-änkan 30 Oförglömliga racerfester med "Kroken" 32 Höstutflykt Höga Kusten 34 9,1&(17 &20(7 ǇǏǋǇ 38 Köp & Sälj 39 NMH-profil

VETERANAKTUELLT 4 . 2020 3 Jättebärgaren i Husum &+(952/(7 Ǌǌ Bärgarkungen från Husum Klas Swahn, kunde flytta hela MoDo:s Husumfabrik om så skulle behövas med sin jättebärgare Chevrolet 4400 – 63 1946, en sex cylindrig pjäs på 91 hästkrafter, ombyggd för ändamålet. >> Text: Sune Strömberg Foto: Håkan Nordin Lycklig ägare, Mikael Asplund.

1 . 2021 VETERANAKTUELLT 4 Klas och han medhjälpare ”bror min en kall” hade sitt ursprung från de Indre delarna av Västerbotten, således blev alla citat från Klas på grovkornig västerbottniska. Se svets he kunn ja men tunnplåt ´n ä ja int na hemma på, och visade upp ett plåtstycke som mätte 150 mm. Jättebärgaren byggdes om på garagegolvet, där mallarna kritades upp på betongen, blev det inte till belåtenhet suddades det ut m foten. Något kritstreck blev inte rätt när ramen kapades av å förlängdes samt att bakaxeln flyttades längre bak, den blev svankryggig. Swahns jättebärgare var tidigt ute med en ” kratta” som pressades ner i vägbanan vid svårartade bärgningar. Hydraul tuberna var hämtade från en bandtraktor av märket Caterpillar som egentligen var avsedd för snöröjning. Kär 46:an stod kvar han rörts in´t en tum Krattan användes även vid hög lyft, då lades vajern över en halvdels upplyfta kratta. Viraspelen hade Holmbergs Mekaniska i Husum hjälpt honom med, men mycket gjorde Klas själv och då var utväxlingen det viktigaste, sedan om axeln hamnade i centrum på trumman var inte så noga, Vinjetten till TV programmet Teknisk Magasin dyker upp nu på näthinnan. Bärgningen av en 25 tons lingrävare som satt sig ner i lersmockantillhör berättelserna. När viraspelet var på läget 1, alltså det lägsta utväxlingen som fanns att tillgå, ögonvittnen till händelsen sa att de inte såg att viran rörde sig men grävskopan kom upp på fast mark. Kär då höll 46:an på att svika mig Min egen ögonvittnes bild var en 22 meters långtradare med en vikt på 30 – 35 ton kört av vägen vid den nyligen invigda norra infarten till Husum 1967. CM Hägglunds bärgare Volvo Titan turbo (fabriksbärgare) och Mellbergs Bedford även den fabriksbyggda båda anslutna till bärgningskåren Örnsköldsvik. Det blev årets händelse för en motorintresserad 14 årig yngling. Men si de båda drog och stånkade utan framgång, då tillkallades Klas,trots att han inte var ansluten till Kåren. Det sas att det gick för sakta vid bärgningar, hur det egentlig var! det får bli ett oskrivet kort i denna artikel. Krattan sattes i vägbanan, handgasen lite mer än hälften, och ett lugnt rasslande i vira spelet läge 2 på spelet, de är när viran knappt rörde sig och så var långtradaren uppe på vägen. Vill minnas att tradaren tillhörde SLAAB fraktbolag. Glåporden haglade i takt med allt fler uppmärksammade bärgningar av jättebärgaren och dess besättning, en kall och Klas. På frågan om varför han inte monterade in en Dieselmotor i 46:an svarade Klas ”jag får 300 kronor för varje bärgning så jag har råd att tanka”, å det gjorde han oftast på Caltex i Dombäck med föreståndare Ragnar >> Spel, trummor och vire väl tilltaget.

VETERANAKTUELLT 1 . 2021 5 Originalbild till det som skulle bli reklamblad för Svahns Bil o Mek. Fotot är taget av Sture Forsberg, Husum. Bilden är unik, för det är den enda bild som tagits fram, då det inte blev något reklamblad. Fick den personligen av Sture inför artikeln på -90 talet. Svahns till salu. Forsberg med söner och hustru bland personalen. Historierna om bärgarparet Klas å Kalle är många, men jag måste ändå delge er en av de minnesvärda i sitt slag. Visserligen är den bra den när de lånar en häst för att hjälpa till vid en bärgning, men den här har en ledande ställning om bröderna: - på den tiden fanns det brunnar för dricksvatten på nästan varje gård på landsbygden, och nu var det kaffedags. (Utrustningen panna, spritkök skall ligga under passagerare soffan än i dag förmodar jag) Så de gick på en gård, öppnade det murkna trälocket och där flöt drunknade småråttor, råttorna flyttades undan och kaffepannan fylldes med källvatten för kaffekokning!! Klas kommentar blir således ”- Bror min en kall han spydd men mig bekom det int’.” Det var lite om Husums bärgarkung, hade nöjet att få vistas i lokalerna då det fanns en jämngammal dotter i huset, fru Ingegärd skötte ekonomin och det administrativa. // Här syns "krattan" som fälldes ner och förankrade bärgaren Vila i frid.

1 . 2021 VETERANAKTUELLT Olle ”Lasse Stefanz” Jönsson, nöjd köpare. Tonårsdrömmar som till slut blev verklighet Vi har väl alla som ungdom varit sugna att meka med sådant som mer eller mindre låter. Jag själv hade förmånen att växa upp under den tiden, det fanns möjlighet att smyga in på olika skrottippar. Eftersom de flesta kunde åka dit och kasta sitt s.k. skräp, fanns det många roliga saker som en påhittig tonåring kunde bygga ihop. Text och foto: Hans Jonsson 023('(5

VETERANAKTUELLT 1 . 2021 7 Vid ett tillfälle fann jag en mopedmotor, som såg alldeles hel ut ett riktigt fynd. Glad i hågen togs den med hem och skulle monteras på en gammal cykelram. Hur skulle den monteras fast? Någon svets hade vi inte, men grov ståltråd från massafabriken skulle fungera lika bra. På pakethållaren fick den en perfekt plats och sedan började fastsättningen. En kedja letades rätt på, men ett lås var omöjligt att hitta så då slog fantasin till, och en spik kröktes som ett lås. Bensintanken var en liten bakpulverplåtburk med lock. Gasen knöts upp till max med najtråd, nu var det dags för provkörning. Vad jag kommer ihåg så var det mest att springa, och fantisera om hur fort det skulle gå bara den startade. Och plötsligt tände den till och startade, men då höll inte den krökta spiken i kedjan och då var åkningen slut för den kvällen. Vad jag vill säga med den här lilla berättelsen från mitten av 60-talet är att vi hade väldigt många roliga timmar med enkla medel och mycket fantasi. Eftersom jag var ganska trött på skolan fanns det möjlighet att sluta efter årskurs-7, men då var kravet träslöjd på lördagar och någon kvällskurs på totalt 180 tim. Naturligtvis måste målsman skriva under detta annars gick det inte att genomföra. För min del blev det trä- och metallkurs. Det var ett krav från mina föräldrar att en yrkesutbildning skulle genomföras senare, efter ett uppehåll från skolan. Att få tag i ett arbete på den tiden var inte så svårt, det fanns i regel springpojksjobb att söka. Jag hade turen att få ett jobb som kontorsbud. En Puch packmoped fanns till förfogande men för min del var det inte att tänka på efter som det var 10-månader kvar till min15-årsdag. Det var bara att pumpa däcken, smörja kedjan och börja cykla. Åtskilliga gånger lånades nyckeln till mopedgaraget för torrkörning på packisen. Puch Mc-50. >> Typisk tidningsannons.

1 . 2021 VETERANAKTUELLT 8 Hela tiden fanns den stora drömmen om att få köpa en ny moped. Den lokala mopedhandlaren uppsöktes flitigt för att se efter nya broschyrer. Min stora önskan var en Puch Cross MC50. Det var bara ett stort hinder i vägen ”PRISET”(1740 kr) för en moped. Det var ju alldeles för dyrt! Tänk på att du snart skall börja skolan igen, du måste spara så du har lite pengar till dess, kom det från mina föräldrar. Tunga besked för en motorintresserad grabb som tyckte hela världen rasade. Men då fanns det en liknande Crossmodell vid namn Mustang Cross med Zundapp motor (1350 kr) kanske det skulle fungera som förslag. Efter långa diskussioner så blev det näst bästa en bra lösning i alla fall. Efter 2-år som kontorsbud blev det yrkesskola en linje som varade i 3-år till instrument och verktygsmakare. Under den tiden var det lättviktare som fanns i tankarna. En kompis till mig visste om en Husqvarna Guldpil som var till salu. Det blev naturligtvis provkörning en kväll och då var man verkligen såld. 200cc, 10,5 hk, 75 kg vilket drag. Hem och talade med om vilken upplevelse jag hade varit med om. Skall du börja med MC-kort när det är så kort tid kvar till bilkörkortet? Visst hade han väl sant i det min farsa, men just då var han inte så populär hos mig. Åren gick och körkort för bil togs när tiden var inne, körkort för MC ingick men något annat än en begagnad bil blev det inte. De flesta känner väl igen sig om gången på det hela. Den 3-åriga yrkesskolan resulterade i fast anställning som instrumentmekaniker i 2 månader, sedan militärtjänst. Som tur var så fortsatte jobbet efteråt. Åren rullade på med familj, barn och hus. Tankarna fanns väl någon gång då och då om de där önskningarna som fanns i unga år med Puchen och Guldpilen. Så en dag året var 2007 dök det upp en annons på Blocket på en fin Puch Mc-50, då var det bara att slå till 40år senare. Nu var den äntligen MIN om än NÅGOT dyrare! 2012 dök Guldpilen upp till försäljning i ett fantastiskt skick enligt säljaren vilket verkligen stämde. Efter att ägt Mc:n i 8 år och bara puttrat runt på kvarteret någon gång, putsat ytterligare och fixat intyg från Husqvarna, så det gick att se leveranstid och plats. Där framgick även ram och motornummer vilket stämde. Jag besökte utställningar vilket resulterade i priser. Helt plötsligt kändes det rätt att sätta ut en annons på den till någon som ville fortsätta att ha nöje med den. Efter några telefonsamtal ringer en från Skåne: – Hej mitt namn är Olle Jönsson och är intresserad av din Mc-annons. Du bor i Kramfors, där har jag varit flera gånger och spelat och sjungit. – Jaha och vad spelar du för något? säger jag. – Jag är sångare i Lasse Stefanz sedan drygt 50 år. – Då vet jag vem du är, har du även motorintresse? – Jo, jag äger även en nyare HD med speciallack och har tittat efter Silver eller Guldpil. Kan du hålla den tills i morgon så hör jag av mig? Det blev affär och han hämtade den några dagar senare med bil och släp sade sig nöjd över skicket. Puchmopeden däremot kommer att vara kvar hos mig, den var ändå min HÖGSTA”DRÖM” // Guldpilen. >>

VETERANAKTUELLT 1 . 2021 9 Christians Morgan +4 från 1952 025*$1 Ǌ ǋǈ >>

1 . 2021 VETERANAKTUELLT 10 Bilen kunde gärna ha fått varit i bättre skick. Mycket var lappat och lagat, och detta ofta på billigaste och enklaste sätt med bilskrotupplagen som reservdelslager. Det mest uppenbara var att avgasröret monterats under bilen på så sätt att det nästan tog i marken. Det fick bli den absolut första åtgärden. En tidigare ägare tycktes ha påverkats av 50 - 60 talets USA-bilar och ”snyggat till” bilen och försett den med hemmagjorda kromade ”fenor” på skärmarna. Dessa åkte omgående i soptunnan. Säljaren berättade i samband med försäljningen att bilen krockats och att originalframvagnen då demolerats totalt. Istället hade en framvagn från en äldre skrotad Ford monterats. En riktigt misslyckad konvertering visade det sig. Bilen var på gränsen till okörbar. Christian fick vid körning rakt fram kontinuerligt Året var 1964. Christian Ottergren från Råby i Skåne var 19 år och hade just passerat en intensiv mopedålder. Nu växte istället fram en stark önskan om att få tag i en fräsig sportbil. En Morgan +4 av årsmodell 1952 annonserades ut i Sydsvenska Dagbladet. Bilen fanns i Åkarp. Den var tolv år gammal och ganska så nergången. Bilen kändes ”rätt” men det fanns fler intresserade spekulanter och det blev budgivning. Priset ökade snabbt till 3600:-. Vid den nivån tyckte dåvarande ägaren att det fick vara nog. Han förbarmade sig till förmån för den unge bilentusiasten. Idag 57 år senare finns bilen fortfarande kvar i Christians ägo. Här kommer hans berättelse om sitt nu nästa livslånga förhållande till sin älskade klassiska engelska Morgan. parera bilen med ratten och det skrek i framdäcken vid kurvtagning. Så här gick det ju inte att ha det. Den då nyinrättade bilkontrollorganet Svensk bilprovning skulle med säkerhet heller inte godkänna bilen i detta skick. Det behövdes en bättre lösning. Att bygga tillbaka till originalutförandet var det inte tal om. Det skulle bli alldeles för dyrt för den unge ägaren. Lösningen blev istället en framvagn från en Simca Aronde. Den hade rätt mått och hade en förhållandevis modern konstruktion med bl.a. spiralfjädrade länkarmar. Originalstyrsnäckan ersattes av en kuggstångsstyrning från en Morris Minor. Den vändes uppochned monterades framför i stället för bakom framaxeln vilket på ett smart sätt löste problemet att Morrisen var vänsterstyrd och Morgan högerstyrd. Bilen godkändes i detta skick av bilprovningen och den egenhändiga konstruktionen har fungerat perfekt nu i över femtio år. Bilen var från början lackerad i rött. Lacken hade under åren fått åtskilliga amatörmässiga bättringar av tidigare ägare. En omlackering kändes därför Text: Bent Fridholm och Christian Ottergre Foto: Christian Ottergren >> Instrument.

VETERANAKTUELLT 1 . 2021 11 naturlig. Tillsammans med en kunnig kamrat lade Christian ned åtskilliga timmars spacklings och slipningsjobb. Färgvalet blev lite speciellt. Röd kändes alldeles för vanligt. Istället valdes Frankrikes klassiska tävlingsfärg en ljusblå nyans, ofta kallad Bugatti-blå. Ytterligare omlackeringar av bilen har gjorts sedan dess, Den skiner numera i den engelska kulören, British Racing Green. Sätena i bilen var i mycket dåligt skick vid köpet. Christians 1,92 cm i strumplästen gjorde det nästan omöjligt för honom att hitta en bekväm sittställning. Ett nytt djupt skålat ryggstöd tillverkades och monterades istället. Sätesklädseln hämtades från en gammal Riley. Denna klädsel är numera utbytt och uppsydd i nytt läder från Sydamerika. Ett snyggt tillbehör som anskaffades var en sportig ratt i hålad aluminium. En extra finess fick Christian till genom att i rattcentrum montera en äkta amerikansk silverdollar. Metallen i dessa mynt är alltid specificerad. I detta fall härstammar silvret från en amerikansk silvergruva vid namn ”Morgan”. Som ni förstått när ni läst så här långt är att Christian inte strävade efter att återställa bilen till ”original” då i sin ungdom på 60-talet. Det begreppet och dess innebörd var knappast ens uppfunnet på den tiden. Hans intention var istället att göra bilen ”finare” och ”sportigare” utifrån den tidens mått och tankesätt. Ett exempel är hans omdaning av instrumentbrädan. Flera av originalinstrumenten fungerade inte vid inköpet. Dessa byttes därför ut mot en uppsättning begagnade instrument hämtade från en Triumph Herald och en Studebaker. Varvräknare anskaffades också. Det var på modet då, samt att instrumenten skulle ha svart bakgrund. Instrumenttavlorna har i nutid bytts till ett ljust utförande och med ett textsnitt som ger rätt stil för 50-talet. Modifieringarna fortsatte sedan löpande genom åren. Torpeden i motor- >> Läderklädsel. Silverdollar.

M 1 . 2021 VETERANAKTUELLT 12 rummet fick t.ex. paneler i galvaniserad plåt. Detta blev riktigt snyggt i förhållande till den svarta original plåten med flagnad färg. Andra exempel är att några militära ammunitionslådor fick ersätta det ursprungliga och opraktiska utrymmet för verktyg och domkraft som bilen hade från början. Christian säger lite skämtsamt att hans Morgan har ”dubbla överliggande verktygslådor”. I början av 70-talet uppstod ett nytt problem. Originalmotorn slamrade illa och uppvisade dåligt oljetryck. Lösningen blev ett byte till en Volvo B18 motor med tillhörande växellåda. Ett byte som skulle göra ägandet och handhavandet både bättre och billigare. Samtidigt en spännande utmaning att genomföra. Motorbytet gick mycket bra och konstruktionen har fungerat perfekt i mer än fyrtio år. Motorinstallationen är i sitt utförande mycket lik den ursprungliga med en egentillverkad mellanaxel som gör att växellådans placering ligger, mitt i bilen på samma sätt som i original. Ett problem som tillkommit på senare år är att motorn lätt överhettas under varma dagar. Kylaren är nästan sextio år gammal och till viss del igensatt. Lösningen på detta har blivit densamma som nästan alla bilar har idag, en elektrisk kylfläkt styrd av en separat termostatgivare. Säkerhetsbälte på bilar fanns inte 1952 och bilen är typgodkänd utan sådana. Tanken på vad som kan hända händer om man slår ansiktet i instrumentbrädan med dess skarpa plåtkant i näs höjd har gjort att sådana nu ändå monterats i bilen. Det fick bli stadiga fyrpunktsbälten. De ger också fördelen att ge en gammal och ursprunglig image. Så här till sist kan konstateras att Christian nu har ägt denna älskade bil i nästan hela sitt liv. Många av dagens Morganägare är stolta över att ha sina bilar i 100%-igt originalskick. I Christians fall är det omvända. Hos honom finns istället en stor stolthet i det egna modifierandet under alla åren. Allt utifrån en stark ambition att dessa modernare tillägg ska vara utförda utifrån den gällande stilen för klassisk engelsk sportbil från 50-talet. Som ni ser av bilderna så har han verkligen lyckats med detta. Eller hur? // >> "Fyndskicket" år 1964. Volvo B18.

VETERANAKTUELLT 1 . 2021 13 Direkt efter krigets slut köpte han en cykel- och sportaffär i ett litet brukssamhälle, sålde och reparerade cyklar, men mest intressant var att reparera och trimma motorcyklar. Text: Håkan Nordin. Erik ”FANTOMEN” Möt Westlund >> Scrambletävling Sollefteå 1948- tanken en upphängd bensindunk.

1 . 2021 VETERANAKTUELLT I Örnsköldsvik Motorklubb har det fostrats många duktiga isracingåkare. Några Fixstjärnor: Erik ”Fantomen” Westlund 1946-1960 Bernt ”Berra” Hörnfeldt 1956-1972 Stefan Svensson 1984- Fantomen sugandes på pipan i sin ägandes verkstad.

VETERANAKTUELLT 1 . 2021 15 Födelseåret var 1918 och uppväxten knapp, som för många andra i trettiotalets depression, och kriget som satte sina spår på tillvaron. Arbetade en tid i Västerås med att montera flygplansmotorer, därefter verkstadsarbete på militäranläggningen T3 i Sollefteå. Uppväxtorten var Köpmanholmen, ett brukssamhälle ett par mil söder om Ö-vik. Där av förklaringen till köpet av affären 1946, men som han själv uttryckte det – ”Jag skulle aldrig etablerat mig i ett brukssamhälle som jag gjorde. Nej, jag borde gjort det i staden.” Vi pratar om Erik ”Fantomen” Westlund som efter -46 blev känd som den duktige mc-åkare han var. Namnet ”Fantomen” kom sig av att, vid en tävling fick han motorhaveri bara en halvtimme innan start. Trots tidsnöd fixade han själv motorn och kunde starta i nästa heat, som han vann. Efter det fick han smeknamnet ”Fantomen” av speakern. Öknamn var nästan ett måste på den tiden. Motorsport bedrevs under trettiotalet nästan uteslutande med motorcyklar; isracing, jordbana, backe var de stora paradgrenarna och medlemskap i Ångermanlands Motorklubb i Sollefteå ett måste, enda motorklubben i länet. Bröderna John och Karl Elving var de som tävlade flitigast av ett fruktat gäng från Ö-vik som under trettiotalet körde runt i hela Norrland och sopade rent i prislistorna på travbanor, isbanor och backtävlingar. Erik eller Fantomen, som vi fortsättningsvis kallar honom, eftersom han hemma i Ö-vik alltid gick under namnet ”Fantomen”, det blir bäst så, även om vissa kallade honom ”Dragos”. Han var verkligen en profil i ordets rätta bemärkelse, smäcker kropp in i det sista med grått halvlångtlockigt hår som inte kunde döljas helt av den svarta basker han ofta bar. Ibland väldigt lik skådespelaren Edvin Adolfsson. Lätt på foten, snabb i rörelserna, ofta lite småstressad. – ”Vi småpojkar fick ofta uppdraget att i dikeskanterna söka efter antingen en träsko eller baskern, som han tappat under provkörning av en reparerad motorcykel” berättar en bekant, typiskt Fantomen skulle jag vilja säga. Han blev en legend under sin livstid. Efter medlemskap i Örnsköldsviks Motorklubb 1946, samtidigt som affären köptes, byggde han en ram och i den stuvades en -28 års AJS motor. Nu skulle det åkas isracing och första tävlingen gick i Lycksele dit han, hustrun och cykeln åkte tåg, fick vakta den hela tiden, ingen hade sett något liknande tidigare. Den vintern körde han fem tävlingar som junior i katalogklassen, vann samtliga och blev med det uppklassad. Däcken fick han låna både här och där, samtliga undermåliga med få dubbar kvar. Ibland liknade det speedway på is. Några 1000-meterslopp blev det på sommaren, bland annat en tävling i Umeå, där vann han juniorklassen inför 5000 åskådare. Nu uppklassad till senior i 500-klassen. – ”Året efter köpte jag en begagnad Rudgemotor i delar av motorklubbens starke man, Kalle Elving”, säger Fantomen. Motorn sattes i efter lite trimning och ramen fick en översyn. Varje helg kördes det tävlingar och ibland mitt i veckan, inom närområdet 15-20 mil. – ”Problemet var att jag var billös, vilket gjorde att jag fick gå på lån, fordon som ofta var i behov av bromsrenovering, motorrenovering eller andra större ingrepp innan resan kunde bli av.” Vägarna på slutet -40 var undermåliga på många sätt och med lånade äldre fordon blev restiden väsentlig. Rådlös fick man inte vara, och det var han aldrig, som den gången en spricka uppstod i motorblocket. Vad göra? Jo, en tank med olja placerades på biltaket ett rör med slang gjorde ”droppsmörjning” till motorn. Bilen var en 2 tons liten lastbil med takräcke där dunken passade, oljeförbrukningen var väsentlig så ekonomin >> >> Höglandssjön -59 Fantomen till vänster, Sven Fahlén Stockholm till höger.

1 . 2021 VETERANAKTUELLT 16 tillät endast spillolja som hämtades på mackarna. Resmålet var Jokkmokk och marknaden, dryga femtio mil enkel väg i februari månad där tävlingen skull gå av stapeln. Arrangemanget med oljan tog sin tid så väl framme var hotellrummet upptaget. Rumsdörren var öppen, där låg en ordentligt berusad person som lyftes ut i korridoren av Fantomen och hans sällskap, en 15 åring vid namn Kalle Wattman som sedermera blev en duktig isåkare. Tävlingen vanns av Fantomen, före storfräsare som Henning Engström Åke Lindkvist ”Lång Ivar” med flera, året var 1952. Efter tävlingen, obligatoriska samtalet hem till hustrun Greta för rapport hur om det har gått. ”Jätteroligt”, tyckte hon, ”men här hemma fryser vi ordentligt, slut ved.” – ”Vedleveransen skulle ha skett på lördag men har den uteblivit får du ta trästegen på baksidan huset, eld upp den.” På väg hem passerades ett antal vedtravar med metersved, frestelsen var stor, några bördor här och där, lite på varje ställe, ville inte att någon skulle bli lidande. Väl hemma var flaket fullt, nöden har ingen lag, enlig Fantomen. En tävling han har ett gott minne av är den som kördes på Idrottsplatsen i Ö-vik 1950, SM-veckan på skidor, med mycket folk i farten, drygt 6000 åskådare, Fantomen vann. Efter tävlingen, ett muntligt löfte från vd:n Hägglund o Söner om att det skulle nog ordna sig med en bättre cykel och motor. Av det blev intet. Fantomen sålde sin cykel under sommaren. Fram emot oktober det året hade inget hänt i ärendet, så ett samtal till Hägglunds var nödvändigt. Svaret blev, att det inte gick för sig av olika skäl att infria löftet. Utan maskin strax innan issäsongen och med inte allt för gott om kontanter var situationen prekär. – ”Jag beställde då en ny Japp-motor söderifrån, köpte nya nav, fälgar och ekrar, byggde en ny ram lite hastigt och lustigt, ville köra första tävlingen i slutet av januari hemma i Ö-vik säger Fantomen. Största problemet var att jag inte hade pengar till att verkställa affären, fick låna av en bekant mot en växel.” Slutet av -40 talet och början -50 talet kördes det flertalet tävlingar varje helg, mellan 100-120 i hela landet.9/3 -47 istävling i Lycksele publik 4000, Fantomen 3:a. 9/3 -49 istävling i Umeå publik 3000, tidningsrubrik, ”Öviksfantomen gjorde skäl för namnet - vann alla heat”. Travbanan i Östersund 1951 i augusti, 5000 åskådare på läktarplats, Åke ”Lapplinkan” Lindkvist segrade, Fantomen tvåa. Maj 1951 invigdes en >> Fantomen med 9 åriga dottern Marie 1958. Fantomen och hans Rudge redo för start 1947.

VETERANAKTUELLT 1 . 2021 17 ny speedwaybana i Burträsk 8000 kom för att se sörlänningarna, som Rune Sörmander, Stig Pramberg med flera tävla mot Skellefteåförarna, som stod sig väl i konkurrensen. Några exempel på den tidens månghövdade publiktillströmning. Hela femtiotalet, fortsatt mycket tävlande mest varje helg, isracing på vinterhalvåret, 1000 meter på travbanorna sommartid, gällde inte bara Fantomen utan alla ”motorfantomer” i norr. Norrlandseliten, bröderna Engström Henning och Harald, Ivar Nilsson, Åke Lindkvist som senare blev Stockholmare, alla från Skellefteå samt Fantomen fick många tillfällen att mäta sig med sörlänningarna. De stora pojkarna som ”Varg-Olle”, Ragge Sundkvist, Stig Pramberg, Rune Sörmander med flera besökte ofta Norrland för att fightas med våra förare. Ofta var strapatserna till och från tävlingarna mer händelserika än själva tävlingen. Skador under tävling var han förskonade ifrån, kanske beroende på en viss skicklighet. Fler saker hände till och från, som resan till Skellefteå för en istävling, sämsta tänkbara väglag med snömodd och allmänt svårkört, slitna sommardäck. Liten skåpbil utan mellanvägg från lastutrymmet, framhjulet stod löst lutad mot cykeln, i det dåliga väglaget var en dikeskörning förklarlig, Hjulet kom som en projektil i huvudet på Fantomen, effekten blev stor med alla dessa vassa nabbar. Kraftigt blodvite uppstod och bilen en aning demolerad. Händelsen utspelade sig i trakten kring Umeå där Fantomen hade bekanta som han kontaktade och bad om hjälp med att fixa bilen åtminstone så att strålkastarna fungerade själv åkte han till sjukhuset för omplåstring. Det här skedde på lördag och tävlingen i Skellefteå gick på söndag. Tävlingsdagen var huvudet i bandage så hjälmen fick inte plats men fogliga funktionärer menade att bandaget fungerade nog som hjälm med en toppluva ovanpå. ”The show must go on.” Historien förtäljer inte hur det gick på tävlingen. Fantomen tävlade flitigt mellan -46 och -60,därefter blev det enligt honom färre tävlingar och förare. Efter närmare 15 år inträder en viss mättnad av resor, kalla depåer, bra och mindre bra resultat på tävlingarna. – ”Jag körde oerhört många tävlingar under årens lopp, fick bud om att flytta söderut och köra för klubbar där, men jag hade ju min verkstad som band mig”, säger Fantomen. ”Tävling i Ryssland var aktuellt en gång men jag tyckte inte att jag hade ekonomi till det.” >> Stilstudie av Fantomen Isracing -50-talet. Tävling Höglandssjön Ö-vik -59 Fantomen före Stig Pramberg, Vargarna.

1 . 2021 VETERANAKTUELLT 18 – ”Solvalla fick ta emot mitt besök några gånger med blandat resultat. Kyrketorpsloppet det klassiska 1000-metersloppet i Skövde körde jag flera gånger mot svenska och tyska eliten, vill minnas att jag blev femma ett år”, säger Fantomen. – ”Backtävlingar tyckte jag om, men det var inte så många sådana per år, synd. Scramble provade jag också på, motocross - det moderna namnet, hemma Ö-vik ett par tävlingar, några i Sollefteå och dit körde jag de tio milen efter vägen, dit och hem.” Med tävlingscykeln!! Värvningsförsöken söderifrån är fullt förståligt, förarna där nerifrån kände sig säkert jagade av Fantomen, om han inte vann så blev han sällan sämre än trea. – ”Jag ångrar inte en endaste dag att jag höll på så pass länge med tävlandet, tyckte bara att det var roligt. Hustrun Greta var inte alltid, men ofta med som hjälpreda, hon tillhörde depån och efter tävlingar med stor publik, vilket var vanligt, var det bankett med middag, prisutdelning och dans, bara det förgyllde tillvaron.” Båda två hade en speciell plats i samhällsbilden, ofta tillsammans, båda körde ”Hundkoja” han en skåpmodell, hon BMC 1000. – ”Så här efteråt kan man skratta åt vissa händelser men inte då, som när vi lämnade Malmberget kl. 12.00 på natten efter att vi lagat en slang från bränsletanken på en lånad grisbil som körde slaktavfall, vi fick täta dörrarna för att inta frysa ihjäl. Ingen höjdare var det heller när ett vevstakslager skar på Opel Kapitän på resa från Luleå. Vi hankade oss hem på något vis.” – ”Jag har alltid varit slarvig, satt ihop cykeln strax innan avresa, sällan tid till provkörning, ett exempel var en tävling på Stadion i Stockholm. Cykel hade stått ett tag oanvänd så när jag stod på startlinjen då kärvade kopplingsarmen, funktionären lyfte bakhjulet fritt från isen och när starten gick släppte han ner mig, ingen vinner ett race på det viset.” Stadion i Stockholm stod ofta som värd för isracingtävlingar, -57 och -58 körde Fantomen och några andra norrlänningar om SM, hävdade sig hyfsat, Fantomen 4:a båda åren. Efter avslutad karriär krävdes hans insats i en landskamp hemma i Ö-vik, 1000 meter mot Norge 1962. Det var för att citera honom: Första gången jag gjorde ”kome bak.” Innan det definitiva slutet gjorde han vid 50 års ålder ett inhopp 1968 i lag SM som gick i Karlstad och som bäste poängplockare på lånad cykel bidrog >> Fantomen 1000 m lopp Boden-52. Fantomen redo för race. Inför en istävling Fantomen samlar sig. Justeringar inför istävling någon gång på -50 talet.

VETERANAKTUELLT 1 . 2021 19 han till att ÖMK blev lagmästare. Det var ”annergånga jag gjorde kome bak.” Historien förtäljer att en gång på ett hotellrum säger Fantomen åt en av kompisarna: – ”Du kör bra men startar som en kratta. Vi måste träna på starter här och nu.” Av med hängslena som spändes fast i elementet. ”Ställ er på knä i startposition så spänner jag hängslet, släpper av och ni kastar er framåt i dödsförakt. Gång på gång, tills han säger, ’”nu var det väl fasen om ni inte blir bra på starter efter detta’”. Stort engagemang för sporten, eller hur. 2001 vid 83 års ålder lämnad han jordelivet, fem år efter hustrun död. // Solänget Ö-vik 1962, landskamp mot Norge. Berra Hörnfeldt, Agnar Stenlund, Bertil Karlsson, Fantomen Westlund, Bertil Strid. Fantomen rustar sig inför isracinglopp tidigt -50-tal. Fantomen stilig representant för motorsporten särskilt 1000 meter. Runo Wedin hjälper Karl Axel Wågström, foten mellan hjulet och ramen i Ö-vik slutet -50 talet.

1961 byttes bilen in av en bilfirma i Skellefteå, där fanns den till 1963. Vad som hände under de två åren är inte känt, kanske dålig motor!!!! Samma år (- 63) hamnade Rambler bilen i trakterna av Umeå nu med reg nummer AC 53366 och här renoverades motorn för första gången, lagren i vevaxeln ville inte vara med längre. Därefter vandrade den mellan säljare och köpare, och enligt obekräftade uppgifter får den nu silverfärgat tak av flake typ. 1966 köptes den av en motorburen ungdom känd från Umeås gator o torg, och blev därmed ett rullande nöjespalats. Motorn gav upp och lyftes ut till förmån för en fungerande. Den sex cylindriga originalmotorn lämnades på en myr för att slukas upp av den förrädiska våtmarken. Raggarbilen som blev motorhistoriskt intressant 5$0%/(5 ǋǏǇǋ Ǉ 683(5 ǋǏ Som ny med blanksvart färg levererades Ramblern till Norrbotten och Arvidsjaur som droskbil för beställningstrafik med regnummer BD 39295. Där tjänstgjorde den troligen som skolskjuts på undermåligt vägnät oftast på grus. Text och bild: Sune S De utslitna bromsbanden bak resulterade i att bromsrören knipsades av och bockades för att kunna bibehålla trycket på frambromsarna. Under den här tiden förekom reg nr -AC 533 66 svart Rambler- flitigt som anrop i polisens radiobilar, ibland även med inslag av biljakter. Ägaren och hans kompisar hade inga gränser gällande rådande lagar och hur livat man kunde ha i en gammal uttjänt Rambler taxibil. Här finns en berättelse som går under namnet – norgeresan – som inte tål att återberättas i detta forum. En o annan avåkning kan tydligt utläsas på bilens underrede, böndernas åker o skogsmarker har nog besökts ett flertal gånger. Motorns oljemängd har reduserats med 20 1 . 2021 VETERANAKTUELLT 1 ½ åriga barn- barnet Noah på huven på morfars Rambler 1959.

VETERANAKTUELLT 1 . 2021 21 någon liter kan man klart utläsa på oljetrågets utformning. 1967 byter Ramblern ägare igen till en person med lite lugnare leverne, men fortfarande som raggarbil på Umeås gator o torg. Under den tiden svetsas – morsans ugnsplåt från järnspisen in – ett rosthål under pedalstället åtgärdas. – vad gör man när svetsaren står o väntar med gaslågan fullt klar för svetsning. Spark lådorna fick även de en översyn med gasen. Bakbromsarna reparerades, det var bra, för sedemera skulle en av ägarna bli besiktningsman på Svensk Bilprovning, och ha en betydande roll under regbesikningens ursprungs kontroll ett 30 tal år efter. Motorn gav återigen upp efter en hårdkörning med gasen i botten konstant de 5 milen hem från Umeå en sommarnatt. Dagen därpå startades jordbrukaren upp och motorn lyftes ut för byte till något fungerande. Bottendelen av motorn som lyftes in denna söndagsmorgon 1968 finns kvar i bilen, numera i renoverad upplaga. Fyra motorrenoveringar har Rambler bilen varit med om, och enligt Åke ägaren före mig var det för låg utväxling på bakaxeln, - den varvar ihjäl sig – Efter 1968 upphörde all besiktning på Ramblern liksom betalning av skatt o försäkring bilen går nu in i en dvala som det sades då, bilen fortsatte ändå att rulla på som raggarbil på gator o torg av hårdhudade ynglingar. 1971 skrotades Rambler – 59:an, avförs därmed från bilregistret. Från ståtlig o glänsande droskbil för beställningstrafik via bilskojare och motorburen ungdom till att se ut att avsluta sitt verksamma liv efter endast 12 år. Ramblerns exakta öden efter 1971 är okända, men handel o vandel utan kvitto och ägarbytes dokument var det som gällde. Varje ny ägare satte sin prägel på bilen med sådan lyx som heltäckningsmatta på solskydd och dörrsidor, röda lampor nere vid golvet, guldmetallic sprayfärg på inredningslister samt penselrenoveringar med blå hammarlack. Kopparbrun lackering med falsklackad vinyltak o mattsvarta fält längst sidorna. Lackeringen utfördes av en proffslacke- >> Rambler 59 i fyndskick, efter ett 25 tal år i villagaraget. Mostern som avgjorde ursprungskontrollen, Rambler -59 1960 tal.

1 . 2021 VETERANAKTUELLT rare sas det, men den tål inte att granskas. Rambler bilen ställdes åter undan, då ägaren drabbades av en olycka. Ramblern togs inte fram från Åke köpte den i slutet av 1980 talet av rent nostalgiska skäl, han hade raggat runt med en grön/vit 59: a Rambler under senare delen av 1960 talet. Tanken var att Åke skulle renovera upp 59:an så snart han får tid, den tiden kom aldrig för Åke så bilen blev ståendes i villagaraget i ett 25 tal år. Med en viss efterforskning med garargering, i uthuset och perioder som ägarna har glömt så har nog inte Rambler bilen rullat mer än 18 000 mil Hösten 2002 tog jag mig an 59:an då Åke ansåg att stunden inte kommer när han får tid och renovera bilen. Det började med en grundlig rengöring både ut o invändigt, här var trädgårdsslangen till stor hjälp det spolades överallt när sofforna var urtagna. Skrapade heltäckningsmatta några dagar på dörrsidor å solskydd. Sedan återställde jag dörrklädslarna i original utförande, en väldigt kall trettondagshelg 2003. Renovering av motorn och jakt efter delar som RAMBLER bokstäverna i fronten blev första vinterns jobb. Mellan Maj och augusti 2003 stod den på Västerbotten Museum i utställningen – Motorer är vårt liv – som representant för raggarkulturen. Rambler 59:an hade sin plats på det övre planet, vilket innebar att jag måste köra i den långa stentrappan inne i museet för att komma på plats. Ett spektakel i sig självt som video filmades av museet, kanske tid att forska i vart filmen finns. Resan till o från museet blev även den lite märklig då inte Ramblern fanns i några papper. Under hösten 2003 blev det endast ett fåtal timmar på 59:an av varierande skäl, främst då för att bilen i det närmaste var klar för besiktning om jag nu bara kunde hitta drevet i växellådan till hastighetsmätaren. Resan till USA i samband med min 50 årsdag tog jag i beräkning att lösa alla problem där borta i Kalifornien, där skulle det finnas mängder av Rambler 59 delar. Vi såg endast en 59: a på de 380 mil vi färdades under de två veckor vi var där. Det var en Ambassador 1959 som hittades på en skruva själv skrot, bilen var i det närmaste komplett förutom förgasare. Den hade kunnat få släppa till V8 motorn, tryckknapps styrda automatlådan, servo arrangemanget både styr å broms samt luftfjädringen och lister som skiljer en Super m en Ambassador. På så vis kunde jag förvandla den svensk sålda original Ramblern till en amerikansk lyxvagn med ny identitet. Vi lämnade skroten några timmar för att skaffa verktyg för demontering av delarna. Döm om vår förvåning när vi återkom till skroten var Ambassadören borta, platsen var tom. Endast fyra pallbockar fanns kvar där, det var inte lätt att få klarhet vad som hade hänt med bilen, då endast det var spansktalande med sombrero som arbetade där. Ramblern skulle visst pressas den dagen, och när vi visade intresse för den blev det nog ännu viktigare. Väl hemma igen så påbörjades den avslutande resan på projektet, med registreringsbesiktning och ursprungs kontroll, vilket var nödvändigt eftersom bilen var avförd från registret aug 1971. Gamla regestrerings papper beställdes på chassinumret och tidigare ägare kontaktades i hopp om att det skulle finnas gamla foton o annan viktig information som styrker Ramblerns identitet. Efter allt samlande och kvitto från Åke som bevis att jag köpt bilen av honom, besökte jag bilprovningens stationschef för en genomgång av materialet. Lackeringen hanpolerades upp på lediga stunder när annat stannat av eller inte var så roligt. 22 >> Delar av den sex cylindriga motorn, inbäddad i blå hammarlack. Framsoffan som både reparerats med ett stycke från -blåblusen – och en förstärkning m något skinnmaterial, kanske från taxi tiden.

Så när stunden var kommen att Rambler Super 1959 körde åter in genom portarna på Svensk Bilprovning möttes jag av glada/förundrande miner med frasen – en sådan häringa bil ser man inte allt för ofta numera- Inte helt en oväntad fras vill jag påstå. Pärmen med allt material, verkstads handboken som bekräftade chassinumret till trots, så var inte tjänstemannen tillfreds. Svårigheten vid en ursprungs kontroll är att bevisa att det står rätt till med alla siffror o ägarförhållande. Under vårt dividerande kom en annan besiktningsman in i hallen med mungiporna högt uppdragna och sa – det är ju fel färg på bilen den ska ju vara svart – Besiktaren var en av ägarna som plågade ihjäl den lilla Rambler sexan en sommarnatt – 68 på väg hem från Umeå. Han kunde intyga att det var samma bil som jag hade papper på, den insvetsade ugnsplåten och någons moster på en av bilderna avgjorde denna ursprungs kontroll. Med renoverat bromssystem och en väl infettad framvagn så blev det inga punkter för återbesök protokollfördes för denna genuina amerikanare, Kenosha Cadillac som en gentleman där borta i Kalifornien föredrog att kalla Ramblerbilarna efter tillverknings staden Kenosha. Driftstörningar på bränslepumpen o förgasare kantade de första milen, en utbytes fabriksrenoverad Carter förgasare löste det problemet så även en dito pump. Diverse problem med värmen i hytten då delar av systemet styrs med vacuum, byte av ventil o diverse spjäll så löstes även de problemet. Jag hann köra ett hundratal mil till mitt dagliga värv, delta i några rallyn o träffar innan en kille med hemortsöder om Sundsvall hörde av sig och ville köpa Rambler 59:an för han hade många nostalgiska minnen av en 59: a från sin ungdoms tid, en nostalgiker måste få sin vilja ge hörd så det blev affär av. Berättelsen om droskbilen som blev raggarbil och motorhistoriskt intressant för en nostalgiker i Njurunda slutar härmed. Hur det är med Rambler Super 1959 UMU 484 i dagsläget är inte bekant för mig. // 23 VETERANAKTUELLT 1 . 2021 59:an hemma på gården, klar för behandling i villagaraget. Rambler tidigt –70 tal kopparfärgat och rödplåtad AC 373.

1 . 2021 VETERANAKTUELLT 2244 *8/'.251 från NMH:s bildarkiv 1 . 2021 VETERANAKTUEL T Wanderer Gläser cabriolet 1938. Kanske någon i läsekretsen vet vem som ägde den? Fotot från Lövångerrundan. MG TC 1947 Curt & Anna-Carin Lind Skellefteå. Foto: Björn-Åke Danielsson Lövångerrundan 1972. Bilen bakom är en MG TF 1954 Eivor Olsson Bureå. Plumouth De Luxe Touring 1935. Bilden tagen i Bonnstan i Skellefteå med dåvarande ägaren Artur Berggren. Bilen finns nu i Stockholmstrakten.

VETERANAKTUELLT 1 . 2021 CITROEN DS Det började dyka upp ritningar i biltidningar, och först kunde man tro att det var en bluff men det var det alltså inte. På franska uttalas ”DS” som déesse det vill säga gudinna. I Sverige kallades bilen ofta för paddan på grund av sin likhet med groddjuret. Bilsalongen i Paris 1955 skulle gå till historien och Citroens monter formligen översvämmades av besökare. Först och främst handlade det om designen, Citroen DS var låg och utsträckt med många fönster. Bakre körriktningsvisarna hade formen som champagneglas och låg infällda i taket, den sensationella ratten hade bara en eker. Bilsalongens första dag, då skrevs det 12 000 kontrakt, då salongen stängde efter 10 dagar var 80 000 kontrakt skrivna. Ds innehöll ännu flera nyheter som gashydraulisk fjädring som provats ut på Traction 15, bromsskivor fram, ett hydraulsystem för styrningen och en automatisk koppling. Att påstå att konkurrenterna låg hästlängder efter är en underdrift av stora mått och genast strömmade det in beställningar till Citroen vilket gjorde att den första tiden inte var alldeles problemfri. 1957 kom ID, en förenklad version med fjädring som bara var gashydraulisk och saknade servostyrning och servobromsar, medan DS använde hydraulsystemet för att även kontrollera styrning, koppling och växling. Fjädringen på DS består av sfäriska gasklockor fyllda med kvävgas. Komprimering av denna gas medelst till hjulupphängningen anslutna hydraulcylindrar och länkstag ger själva fjädringsrörelsen. Bilens spårvidd är olika mellan fram och bakaxel med 15 cm större spårvidd fram. Detta innebär att bilen lämnar fyra spår efter sig i nysnö. Inalles är konstruktionen rätt så komplicerad. I bilens originalutrustning saknas domkraft. Vid hjulbyte använder man bilens hydraulsystem för att lyfta det punkterade hjulet. För att ta bort bakhjulet måst man demontera bakskärmen, lätt gjort eftersom skärmen sitter fast med en mutter. I nödfall går det att köra bilen med endast ett bakhjul. Allt var nytt med den här bilen: designen, tekniken och komforten. // TEXT & BILD: Håkan Nordin. Citroen DS 4-cyl Radmotor, 1911 cm. 75hk. Framhjulsdrift Växellåda: 4-växl halvaut, 3-stegs autom. 4/5 växl. manuell. Karosseri: fyrdörrars sedan, 2-d cabriolet, 5-d combi (Break) Citroen DS och ID tillverkades under åren 1955-1975 i 1 456 115 exemplar. 9,667( 1, $77 Revolutionen 1955. Vantro? Kan man tro på allt? Han är en utomordentligt skicklig motorskribent, sedan sextiotalet har han sysslat med mororcyklar på alla nivåer, känner alla i branschen. Numera bosatt i Tyskland sedan ett antal år, översätter texter, naturligtvis ommc, skriver artiklar och kåserier. Namnet Janne Leek. Under en tvångsinternering i Spanien under Corona fick han, som han säger, tid att tänka och kom fram till att man inte ska tro på allt. Gott om tid till mycket läsning bland annat en intervju med en racerförare i två olika tidskrifter, då kom han fram till att inte tro på allt!! Längre fram i texten skriver han : Polaren Neil ägde en äkta RBG Suzuki och just nu leker Neil med iden att skaffa en ”civil” gat-RG men det finns för många som tillhört Kenny Irons, Steve Manship eller Simon Buckmaster. Janne Leek berättade för honom att det finns en RG som är absolut oöverträffad i värde och det är den som Elvis Presley sålde till Steve Mc Queen som i sin tur gav bort den till en ung student vid namn Donald Trump, som körde den till skrot i New Holland tunneln. När Chris Rea flera år senare lät renovera maskinen hittade man faktiskt skrapmärken på sadeln efter Triumps lackskor. I konermuttern för justering till kopplingsvajern hängde fortfarande långa, röda hårstrån. Hela historien kan man faktiskt googla under Janis Joplin. Sant eller fake news?? // Janne Leek 25

26 1 . 2021 VETERANAKTUELLT Sagan om den lilla röda bilen Det var en gång en liten röd bil som föddes i England 1965. Bilens namn blev Triumph Herald. Bilen köptes av en familj i Örebro som åkte i den i många år. Familjen köpte sedan en ny och större bil och den lilla röda bilen hamnade i en lada. Där fick den stå i många år, färgen flagnade, rosten kom och delar försvann. En familj från Sundsvall fick reda på att bilen fanns och ville gärna ta hand om den. Text och bild: Bo Nordvall Familjen hämtade den på en släpvagn och den röda bilen fick åka den långa vägen till Sundsvall. Där kom den till en skola som heter Västermalm, där lär man sig att laga bilar. Den fick sin ram lagad och målad.

VETERANAKTUELLT 1 . 2021 27 Motorn som var gammal och trött blev både uppiggad och uppmålad. Bromsar, styrning och bilens hjul blev också fixade. Sedan var det dags för den lilla bilen att få ny inredning och ny blänkande röd lack. Numera bor den lilla röda bilen i ett garage. Och på sommaren får den komma ut och rulla på vägarna.

1 . 2021 VETERANAKTUELLT 28 Vägen till sin arbetsplats en var en enda lång och seg stigning nerifrån hans bostad. Bil och körkort saknades i familjen och promenaden upp dit blev mer och mer plågsamt för honom med åren. Morfar var därför en av dem som tidigt hakade på och köpte en påhängsmotor för cykel då dessa blev tillåtna att montera i början på 1950-talet. Han tyckte sig till och med vara fiffigare än så! Han placerade motorn på en nyanskaffad tandemcykel så att paret Bloom tillsammans skulle kunna åka bekväma mopedturer i omgivningarna runt Malmberget. Så var det tänkt men jag minns att mormor konsekvent vägrade att följa med. Varför blev jag påtagligt varse långt senare. Som femåring fick jag vid några tillfällen följa med min morfar på jobbet på denna ”moped”, sittandes på den bakre sadeln med dinglande ben och med händerna styret. Det här var långt innan jag själv kunde cykla. Motoreffekten på 0.8 hästkrafter var ju inte mycket att skryta med så jag minns att min morfar fick hjälpa till och trampa på ganska så ordentligt i den sista långbacken upp mot hisstornet. Morfars ide att montera en mopedhjälpmotor på en tandemcykel tyckte jag var en ultimat idé av min morfar. Tänk vad kul att åka omkring med en tandem, jag och min hustru Åsa! När det sedan dök upp en svårt nedgången tandemcykel från 1940-talet på en loppis i Sundsvall, slog jag till direkt. Cykeln renoverades upp på alla sätt och jag och min fru Åsa gjorde ett flertal tandemturer i omgivningarna. Det var kul, men erfarenheten av dessa cykelturer visade att det var åtskilligt mer tung-trampat än man skulle kunnat tro. Dags att ta nästa steg, tänkte jag. Nu skulle tandemen uppgraderas med en tidstypisk hjälpmotor. Det tog ett tag att genomföra idén eftersom jag ville ha samma ”stuk” på cykeln som min morfar haft, då det begav sig. Till slut kom en HMW-motor i min besittning. Den var komplett med allt, inklusive tank i pakethållaren och ett stort kuggdrev för montage direkt på bakhjulets ekrar. Monteringen av motorn var förhållandevis enkel och snart stod den nya ”moppen” klar för provtur. Jag körde själv en liten sväng i de närmaste omgivningarna. Motorn var lite trögstartad men efter en stunds trampande gick den igång och den drog iväg riktigt bra. De två växlarna fungerade också utmärkt. Jag märkte en sorts instabilitet i ramen då den kom upp i fart. Troligen var det den sidomonterade motorn som påverkade jämnvikten något tänkte jag. Inget att bry sig om! Nu skulle min fru Åsa få imponeras av min nya maskin. Redan före provturen kom vi i en liten kontrovers. Jag menade att hon skulle ta på sig sin motorcykelhjälm. Hon ansåg att en vanlig cykelhjälm borde räcka, det var ju fortfarande en cykel enligt hennes sätt att se det. Jag gav mig inte och tillslut blev det som jag ville. Hon tog på sig sin integralhjälm, fällde ned visiret och satte sig på sadeln bakom mig och så trampade vi iväg. Motorn puttrade igång och jag gav full gas. Eter bara några sekunders färd hördes ett långt skräckslaget ylande bakom mig. Det var Morfars tandem med hjälpmotor Min morfar och mormor, Gustav och Signe Bloom, bodde i Malmberget fyra kilometer norr om Gällivare. Jag brukade tillbringa några veckor där hos dem några somrar, före skolåldern. Morfar ansvarade de på den tiden för batteriladdningen av LKAB gruvarbetarnas pannlampor. Laddstationen för dessa var placerad i bottenvåningen i Kaptensgruvans malm- och personalhissanordning, den så kallade Kapenslaven. Morfar hade erhållit ett lättare dagtidsarbete ovan jord av sin arbetsgivare som kompensation för en arbetsskada han fått i gruvan som klippt av en sena i hans ena ben. En skada som gjorde honom lite låghalt för resten av livet. Kaptensspelet eller Kaptenslavenär en gruvlave invid det så kallade Kaptenslagret, idag Kaptensgropen, i Malmberget. Laven uppfördes 1913 och användes för att hissa manskap upp och ner i dagbrottet. Laven var i funktion i femtio år och användes för att hissa ner manskap och maskiner i gruvan. Nedanför laven fanns ett sovringsverk, där malmen lastades på järnvägsvagnar och fraktades bort. På uppdrag av Länsstyrelsen upprustades laven i slutet av 1980-talet i syfte att göra laven till ett utsiktstorn för allmänheten över Kaptensgropen. I samband med att gruvlaven fyllde 100 år 2013 öppnades laven igen för besökare. Text och bild: Bent Fridholm

Made with FlippingBook

RkJQdWJsaXNoZXIy MzE5MDM=