20 En erfarenhet rikare Text: Sara Backman För några dagar sedan sålde jag min bostadsrätt som jag haft i mer än ett decennium. En av mina favoritplatser har varit balkongen. David och jag har suttit där sena sommarkvällar när barnen somnat. Lyssnat till skratten från krogen en bit bort, tittat på stjärnorna ovanför, fortsatt drömma tillsammans. Ibland har vi roat oss med att gissa vilken bil som kommer åka fast i hastighetskontrollen vid pizzerian om hörnet. Det är ett fantastiskt nöje, som visserligen ger mig lite skuldkänslor, men ändå. Jag vinner ofta. Varje gång jag har gått ut genom balkongdörren har jag stört mig på att den varit svår att öppna och stänga. Varje gång, i mer än tio års tid. Det måste allt som allt blivit ett antal hundra gånger. Jag har definitivt skaffat mig rik erfarenhet av hur svårt det är att öppna och stänga en balkongdörr som trilskas. När det har krisat till sig helt har jag använt mig av en matkniv för att hjälpligt vrida till en skruv så dörren går att stänga, det är särskilt fördelaktigt vid ösregn och när man blir utelåst. Vad har jag nu lärt mig av denna erfarenhet och vad har det förändrat? Absolut ingenting. Annat än möjligen ett utökat ordförråd för att beskriva precis hur jobbigt det är, utan att svära. Det är en sport i sig. Men handtaget är fortfarande trasigt. Det finns en fantastisk dikt av Portia Nelson som påminner om mitt kärvande dörrhandtag, dock har dikten en mer effektfull avslutning: ”Chapter One of My Life. I walk down the street. There's a deep hole in the sidewalk. I fall in. I am lost. I am helpless. It isn't my fault. It still takes forever to find a way out. Chapter Two. I walk down the same street. There's a deep hole in the sidewalk. I pretend I don't see it. I fall in again. I can't believe I'm in the same place! But it isn't my fault. And it still takes a long time to get out. Chapter Three. I walk down the same street. There's a deep hole in the sidewalk. I see it there. I still fall in. It's a habit! My eyes are open. I know where I am. It is my fault. I get out immediately. Chapter Four. I walk down the same street. There's a deep hole in the sidewalk. I walk around it. Chapter Five. I walk down a different street.” En tidigare kollega till mig använde sig ofta av ett uttryck som utan belägg ibland tillskrivs Einstein, ”Galenskap är att göra samma sak om och om igen och förvänta sig olika resultat”. Egentligen, att reagera utan att reflektera. När det upprepar sig är det bara dumheter. Varken mitt handtag eller Portias dikt handlar om ledarskap i vården. Men det är i högsta grad relaterbart till temat. Ledarskap inom vård och omsorg präglas idag alltför ofta av snabba beslut och behov av att släcka bränder. Förändringar kommer i ständiga vågsvall: nya riktlinjer, ny teknik, omorganiseringar, ökade krav och krympande resurser. Det är lockande – och ibland nödvändigt – att reagera direkt. Men frågan är: vad gör det med oss som ledare när reaktionen blir vår enda strategi? John C. Maxwell uttrycker det träffsäkert: ”Experience is not the best teacher; evaluated experience is the best teacher. Reflective thinking is needed to turn experience into insight.” Det är en tanke värd att bära med sig i vardagen. I en tid där vi förväntas vara tillgängliga, lösningsfokuserade och agila i realtid, framstår reflektion lätt som något överflödigt. Men i själva verket är den en grund-
RkJQdWJsaXNoZXIy MzE5MDM=