159 RUNTOM. Smedjan på hembygdsgården i Grundsunda fyller 10 år i år och det kan läsas om på annan plats i den här tidningen. Något som uppmärksammades när Bert visade den fotopärm som Tove Joelsson (då Samuelsson) sammanställde i samband med byggnationen. Men nu gällde det test av smide och det kan ganska snabbt konstateras att jag hamnat på rätt ställe, när Bert börjar berätta om konsten att smida. I bakgrunden på ässjan brinner redan elden välkomnande och Bert berättar att det är koks som eldas. Det är stenkol där gasen utvunnits och eftersom koksen blir renare än stenkolen, så säger Bert att den därför är idealisk för smide. Smeden var i gångna tider en väldigt betydelsefull person, såväl på de större gårdarna, i byarna som på den framväxande bruken, när industrialiseringen tog fart. Det känns lite vördnadsfullt när Bert berättar om smidets historia och jag lyssnar intressant, när han fortsätter att ge sin syn på varför man ska prova på smide. – Det är tillfredsställande att behärska järnet, som normalt är kallt, hårt och omedgörligt, menar Bert och att man kan hetta upp det och forma egna saker. Skyddsglasögon rekommenderas och tydligen var det förr vanligt att smeder blev enögda av flygande järnflisor och vissa kunde förlora synen helt. När Bert sedan berättar att gammalt skrock säger att en del smeder kunde smida ögonen ur folk, så undrar man lite vad man gett sig in på. Bert letar fram en krok och visar vad dagens smidestest skall leda till och startar med att själv smida en krok, som förevisning. Från det att han fyller på koks över elden, lägger en rund liten järnten i elden och till ett färdigt bruksföremål, som han kallar en Bert-krok. Lätt som en plätt ser det ut, men nu är det dags för eget test. Det kan vara lurigt att se i elden när järnet är klart att smidas, men med lite råd från Bert, så ljuder de första hammarslagen. Vrida och hamra på två sidor, så blir det fyrkantigt med städets hjälp och nästa steg är att hamra in hörnen, så stycket blir lite rundare. Hammarslagen blir inte lika distinkta som de Bert hade och det krävs lite fler gånger med upphettning av järnet. Sträcka ut järnet med fler hammarslag och rakt uppifrån, påpekar Bert, innan det är dags att böja in den yttersta spetsen till en liten ögla och böja till en ordentlig krok. Sedan är det dags att plocka fram avskroten, som är hjälpmedlet för att hugga av järnet i lämplig längd. Mer uppvärmning och hammarslag på järnet, men inte helt igenom så att det blir märke i hammaren, understryker Bert. Lite lurigt emellanåt att få bra grepp med tången, när järnstycket är kortare och man inte kan hålla med handen. Men det löser sig också och som Bert sa, så är det tillfredsställande att känna att man kan påverka utformningen av järnet. Så här första gången blir det lite försiktiga hammarslag, men sakta plattas upphängningsdelen ut med hjälp av penen på hammaren. Lilla böjen i änden går också bra och snart återstår bara håltagning, borstning med stålborste och linoljebränning. Bert visar och berättar igen och snart ligger kroken i ässjan, för att värmas inför badet i linoljan. Det ryker ordentligt från burken och efter torkning med trasor som också fungerar som skydd mot hettan, så ligger slutligen kroken svartfärgad och färdig på städet. Snarlik, men inte exakt som Bert-kroken. Profilen liknar ett svanhuvud och liggande liknar den också en svan, så Svankroken såg därmed dagens ljus. Smide kan verkligen rekommenderas för alla som gillar att göra något med händerna och har man lite fantasi så blir det dessutom ännu roligare.■ Krokiga delen klar och nu gäller det att platta ut upphängningsdelen, där hammarens pen kommer väl till pass. Två färdiga krokar efter dagens testjobb. Vilken är smedens och vilken är adeptens?
RkJQdWJsaXNoZXIy MzE5MDM=