148 RUNTOM. ten av Örnsköldsvik som förutom Markus också fostrat NHL-spelare som bröderna Sedin, Daniel och Henrik, samt Hans Jonsson. Att det skulle bli hockeyn som Markus ville satsa på var det egentligen aldrig något tvivel kring. – Tidigt var det hockey som gällde för mig och anledningen till det var helt enkelt att jag tyckte det var det roligaste som fanns. Kommer ihåg att när man i grundskolan fick berätta om vad man skulle bli när man blev stor så var mitt svar hockeyspelare, säger Markus. Så blev det också. Markus kan se tillbaka på en lång och framgångsrik karriär, både i Sverige men framförallt i Nordamerika och NHL. – När man reflekterar vilka man spelat tillsammans med, och även vilka man stött på som motståndare så är det häftigt, säger Markus. Vilka är de bästa du spelat med? – Det finns otroligt många man vill nämna. Under mina första år i Nordamerika spelade jag med legendarer som Mario Lemieux, Jaromir Jagr, Ron Francis, Larry Murphy. Jag har också spelat med Mark Messier, Pavel Bure, Roberto Luongo och Henrik Lundqvist. Sedan självklart också Peter Forsberg och tvillingarna Sedin. Tittar jag på alla dessa namn har jag svårt att totalt sett se någon bättre än Lemieux. Bästa du mött? – Det är svårt att säga någon annan än Wayne Gretzky. Värsta motståndaren? – Generellt hade jag svårt för Martin Brodeur. Jag gjorde bara ett mål på honom under hela karriären. Brodeurs New Jersey var starka defensivt med Scott Stevens som härförare. Nicklas Lidström och Chris Pronger var också tuffa att möta. Haft förmånen spela med många legendarer ,, På seniornivå har Markus representerat fem olika klubbar, och därmed är det också en del tränare som passerat revy. Vem är den bästa tränaren du haft – och varför? – Jag har haft tränare i olika faser av karriären, på olika nivåer. Min pappa var den som la grunden när jag var nybörjare. Hans engagemang har betytt massor. Sedan när man kom upp på seniornivå har jag haft jättemånga duktiga tränare och ledare. I New York Rangers hade jag under sex månader John Tortorella. Han var jättebra på att pusha och motivera, och han låg hela tiden på rätt sida om gränsen. Marc Crawford, som jag hade i sex-sju år, var för mig personligen bra och viktig. En sak som verkligen imponerade på mig när det gäller Crawford var att han alltid hittade nya infallsvinklar, han blev aldrig enformig i sitt upplägg och i sitt snack. Vidare var han också en mycket bra matchcoach, kunde läsa spelet på ett bra sätt. Vi vänder på det, en tränare du kom mindre bra överens med? – Mike Keenan. Han behandlade personerna på ett ovärdigt sätt. Keenans filosofi var mer att skrämmas till resultat. Samtidigt ska jag säga att när jag hade honom var det under en speciell tid eftersom han inte hade någon GM ovanför sig, det var Keenan som fick styra och ställa och när resultaten uteblev hamnade vi i en ond spiral. Under alla år i rinken, vem eller vilka har betytt mest för dig? – Familjen. Under hela min professionella karriär har min fru Lotta stått vid min sida, alltid varit mitt stöd. Det är Lotta som betytt allra mest för mig. I Tre Kronors tröja gjorde Markus totalt 55 matcher och under dessa blev det 18 mål. – Att spela i Tre Kronor var stort. Det var någonting man drömt om sedan man var liten knatte. När jag debuterade i Tre Kronor, i Deutschland Cup, fick jag bilda kedja med Håkan Loob och Thomas Rundqvist. Det var stort. Det var spelare man hade sett upp till under många år. I mitt första VM, innan jag fyllt 20 år, förlorade vi finalen mot Ryssland. Där och då tänkte man att det skulle komma många fler chanser att vinna guld men riktigt så blev det inte. På något sätt känns det som att jag aldrig riktigt fick ut den fulla potentialen i Tre Kronors dress och ärligt talat är jag inte nöjd med vad jag åstadkom i dessa sammanhang, säger Markus. Värsta hockeyminnet? – Klart det funnits förluster och skador som varit tuffa. Men Bertuzzi-incidenten är nog det tråkigaste jag varit med om. Det påverkade så många. Även händelsen med Brashear och McSorley hade man klarat sig utan. Vi vänder på det – ditt allra bästa minne? – Svårt. Men att vinna TV-pucken var en stor händelse. Det var starten på någonting. Sedan det här med att man haft förmånen att spela med, och även mot, världsprofiler är stort. Andra händelser du aldrig glömmer, smått som stort? – En sak som etsat sig fast i minnet är när jag var med pojklandslaget i dåvarande Sovjet 1989. Då fick man se hur det verkligen var där, allt från utrustning till allt runt omkring. Det gjorde att man snabbt förstod hur lyckligt lottade vi var på hemmaplan. Finns det någonting från karriären som du ångrar, eller som du gjort annorlunda med facit i hand? – Initialt innan jag åkte över till Nordamerika skulle jag inte lyssnat
RkJQdWJsaXNoZXIy MzE5MDM=