Runtom Stornummer Vinter 2021

S i g n e r a t H ä g g q v s t Vi skriver november 2021 och livet har (nästan) återgått till det normala. Efter över ett och ett halvt år har vi fått slänga mun- skydden, behöver inte stå med en och en halv meters avstånd i kön på Systemet och ICA, behöver inte oroa oss nämnvärt när vi känner oss lite snuviga på morgonen, sjukvårdspersonalen behöver inte jobba dygn i sträck – och vi har fått börja resa igen. E fter en årslång reseabstinens drog jag och hustrun till Kreta för en vecka i solen. Okay, vi tvingades ha munskydd på planet och i bussen till och från flygplatsen men det var i stort sett allt. Vem går och handlar i ett stort köpcenter (där det fortfarande var munskyddskrav) när man kan ligga på stranden eller vid poolen?! Väl hemma åker jag ner till stan och ser MoDo spela. Vi är drygt 3000 på läktarna och det känns faktiskt lite konstigt. Vilket jäkla liv! Efter att ha sett de allra flesta av MoDos hemmamatcher förra säsongen live – jag och en handfull till – har jag vant mig vid tystnaden, att höra vartenda skär, höra när tränarna skäller och när spelarna skriker på offside. Saknar det faktiskt. Fast bara lite, till en början. Sedan blir jag glad när publiken jublar för MoDo-mål, eller vrålar ilsket när domarna gör fel. Eller när de vilt firande efter matchen lyckas ropa in MoDo-spelarna på isen igen. Jag tror att jag talar för de flesta när jag skriver att det känns helt un- derbart att vi fått tillbaka det mesta av det vi saknat sedan i mars 2020, att vi kan leva som vanligt igen. Det har inte varit en lätt resa och frånsett allt det självklart förfärliga - alla döda, alla svårt sjuka, all press på sjukvården, alla ekonomiska problem – är det otroligt många som slitit ont. Jag tänker framförallt på våra gamla. Jag har många gånger under den här tiden konstaterat att jag och hustrun varit privilegierade. Vi har haft varandra, bor i en för oss två egentligen för stor kåk, har stor tomt och uteplatser, och när det gäller det mesta av det praktiska haft en tillvaro som inte skiljt sig så mycket från fc (före coronan). Men tänk den 83-åring som suttit ensam i en lägenhet i något av miljonprogrammen och inte vågat/ kunnat ta sig ut för att ens handla det viktigaste – sedan början på förra året. Såå hemskt. Måste ha känts som att komma ut efter ett längre fängelsestraff när 83-åringen vågade gå till affären igen! Nu vet vi ju inte vad det här jävuls- viruset eller dess mutationer ställer till med i framtiden. Men jag väljer att lita på de experter som förutspår att coronan blir ungefär som ett ”vanligt” förkylningsvirus som vi kan skydda oss mot. En intressant fråga är också vilka bestående förändringar pandemin kommer att skapa/har skapat. Vi glömmer så fort och jag tror att det mesta om ett år eller så kommer att se ut som det gjorde fc. Våra resvanor kommer inte att ha förändrats (möj- ligen kommer vi att resa ännu mer), de allra flesta som jobbat hemma kommer att stämpla in dagligen på arbetsplatsen, vi kommer att kramas med allt och alla stup i kvarten utan en tanke på smittorisker och annat tråkigt. Vi får se. Nu tycker jag att vi struntar i att tänka på framtiden – och bara njuter av det liv vi fått tillbaka! ■ ULF HÄGGQVIST (tidigare mångårig reporter på ÖA, numera glad pensionär) Nunjuter vi av det liv vi fåtttillbaka 118 RUNTOM. GRUNDSUNDA TIDNING