RUNTOM. COLLAGE NÄTRA 29 lika illa i den här matchen. HV71 vann med 9-2. – Inte någon höjdare direkt, säger Niklas som hamnade i protokollet när han assisterade till Henrik Gradins reducering till 1-8. Drygt två veckor senare, den 15 mars 1992, gjorde Niklas sitt första mål i Elitserien. Motståndet stod Brynäs för och matchen spelades i Kempehallen. Med 2:14 kvar av tredje perioden reducerade Niklas till 2-3 vilket också blev slutresultatet. – Jag assisterades av Lars Byström och Erik Holmberg, minns Niklas. Under sin karriär har Niklas självklart varit med om massor av saker och händelser. Förutom åren i moderklubben blev det också tio säsonger i världens bästa liga – NHL. New York Rangers, San Jose Sharks och Montreal Canadiens är organisationerna han representerade. Totalt gjorde Niklas 750 matcher i NHL. 117 mål och 232 assists producerade han under dessa matcher. I sju av de tio säsongerna blev det också spel i Stanley Cup. Sex mål och 22 assists blev det på totalt 59 matcher i dessa sammanhang. Vem är den bästa tränaren du haft – och varför? – Det finns många tränare som jag gillat. Två som sticker ut lite extra. ”Uffe” Samuelsson är den ena. ”Uffe” var, och är, en grymt bra människa och ledare. Darryl Sutter som jag hade i San Jose Sharks gillade jag också. Han var alltid ärlig, man fick förtroende för honom. Vi vänder på det – tränare du kom mindre bra överens med? – Ron Wilson, också det i San Jose Sharks, en arrogant människa. Vilka har betytt mest för dig under alla hockey-år? – ”Uffe” Samuelsson tog hand om mig i New York Rangers, han hjälpte mig på alla plan. Här hemma vill jag nämna spelare som Erik ”Ecke” Holmberg och Ulf ”Ödda” Ödmark som var de rutinerade killarna när man kom upp i A-laget. Bra människor som tog hand om oss yngre. Med så många säsonger på högsta nationella och internationella nivå har Niklas självklart varit med om mycket, samlat på sig massor av minnen, positiva sådana men också mindre positiva. Vad skulle du säga är ditt allra bästa hockeyminne? – SM-guldet 2007. Utan tvekan. Vad var det som gjorde att ni gick hela vägen den gången? – En het och bra målvakt. En grymt stark lagmoral. Ett gäng som verkligen krigade och kämpade för klubbmärket på bröstet. Sedan hade vi såklart också flyt och medmarginaler, det måste man ha. Vem är den bäste du spelat med? – Det finns olika eror, men jag måste ju nämna Wayne Gretzky även om han inte var i sin prime när jag spelade med honom. Sedan måste jag säga Alexander Steen när han gjorde sitt inhopp under NHL-lockouten 2012/2013. Det är det mäktigaste jag sett, herrejisses som han dominerade isen. Bästa du mött? – Mario Lemieux i Pittsburgh Penguins. Jag kom ihåg när jag mötte honom i Stanley Cup. Jag spelade i tredjekedjan och vi hade som uppgift att stänga ned Lemieux och Jaromir Jagr. Det gick bra i första matchen, då tänkte man att det här klarar man. I andra matchen gjorde båda två hattrick... Vem är den värsta du mött? – Scott Stevens. Han var stark, hård och livsfarlig. Gällde verkligen att hålla upp blicken när han var på isen. Vilket är ditt värsta hockeyminne? – Förlusten mot Malmö 1994 sved. Det finns självklart också många andra händelser, stora som små, som Niklas bär med sig. En av dessa har han redan berättat om, segern i MoDo-cupen. – TV-pucken kommer man också alltid komma ihåg. Vi förlorade finalen mot Småland med 0–3, och jag var inne på alla målen. Men TV-pucken var stort, riktigt stort. Sedan kommer jag heller aldrig att glömma när jag fick armen avslagen i Stanley Cup. Det var på flera sätt jobbigt. Ett betydligt muntrare minne är från säsongen 1993/1994 och bortamatch mot Brynäs. Vi låg under med 1–2 men gjorde sedan sju mål på 5:29, sju olika målskyttar, otroligt häftigt, säger Niklas. Finns det någonting från karriären som du ångrar, eller som du gjort annorlunda med facit i hand? – Nej, jag är nöjd men min karriär. Det enda jag skulle kunna nämna är att när jag bodde i Nordamerika hade jag önskat att jag passat på att resa runt lite mer efter säsong. Nu åkte man alltid hem direkt, man kände längtan hem. Drömyrke som barn? – Brevbärare. Man fick ju sluta tidigt då, när man var klar med sin runda. Min mormor var brevbärare, det var nog därför jag fick upp ögonen för det. Åter till hockeyn – vilka har du haft som förebilder? – Det finns tre. Bengt-Åke Gustafsson, ”Foppa” och Adam Graves. Bengt-Åke var vass, ”Foppa” hade jag förmånen att få träna och tävla med, Graves är en av de bästa människorna jag stött på i hockeyvärlden. Finns det något som hade kunnat stoppa din karriär? – Nej, inte där och då. Jag hade drivet, intresset och förutsättningarna. I landslagsdressen har Niklas också firat triumfer, både på junior- och seniornivå. Guld i JEM, där Niklas utsågs till bäste forward, och guld i VM 1998 är de främsta meriterna. JVM i Gävle är också en turnering som Niklas starkt förknippas med, och då
RkJQdWJsaXNoZXIy MzE5MDM=