186 RUNTOM. Ändå blev han stoppad. – Gränspolisen sa att våra bilrutor var för mörkt tonade, och att jag måste ta bort plastfilmen omedelbart. ”Det är krig och jag har en handikappad son i bilen!” sa jag. ”Om det här är så viktigt kan jag krossa rutorna nu så att vi kommer iväg!” De slutade med att polisen hjälpte till att skrapa alla rutor. Bilen släpptes fram och familjen fortsatte till tryggheten i rumänska Dorohoi. Där kunde de andas ut. Samtidigt gnager oron över Alexanders bror och far, som försökte fly från bombningar i Kievregionen. – Vi förlorade kontakten med dem för flera veckor sedan. Men inga nyheter är detsamma som goda nyheter, säger Alexander. Dottern längtar hem Kriget rymmer miljontals farväl. Under vårt samtal sitter Kate och smsar med sin bästis, som blev kvar i Ukraina. – Hon är den jag saknar mest hemifrån, säger Kate. Hon är den bästa vän man kan ha, och hon fyller år idag. Dima, som har celebral pares, pratar inte än och lärde sig gå först ifjol. Han behöver rehabilitering, och familjen frågade på stadshuset i Dorohoi vart de kunde vända sig. På den frågan fanns bara ett svar, för myndigheterna saknar förutsättningar att hjälpa sådana barn. Hoppets Stjärna, däremot, har hjälp barn som Dima i Rumänien i 33 år. Nu bor hela familjen på dagcentrets övervåning. En trappa ner får Dima hjälp av pedagogen Loredana att utvecklas i sin egen takt. – Vi har valt att stanna här eftersom vår son får professionell vård, säger Natasha. Vi är så tacksamma. Plötsligt ringer telefonen Nästa morgon beger vi oss till gränsövergången Siret – och möts av ett bekant ansikte. Alexander står där, klädd i Hoppets Stjärnas väst, och har hjälpt till att vaka vid övergången hela natten. Att ställa upp som volontär blir ett sätt att tacka Hoppets Stjärns och samtidigt hjälpa sina landsmän. – Det känns fint att se de ukrainska fälten där borta, säger han och kisar mot sitt hemland. Alexander är lugn för det mesta, men några timmar senare kommer han rusande med sin mobil i handen. – Det var min bror! ropar han. De lever! En stråle ljus, mitt i krigets mörker. Vi glädjer oss, men återgår sedan snabbt till arbetet. Otaliga flyktingar behöver fortfarande vår hjälp. Lördag 19 mars, strax före midnatt, återvände en grupp kära vänner till Kärrsjö. På 90-talet kom de dit för att få återhämta sig från sin sköldkörtelcancer, orsakad av Tjernobyls strålning. Nu återvände de med sina egna barn, på flykt från kriget i Ukraina. Deras gamle lägerledare Djamal Hamaili hade tillbringat två veckor i Polen för att ta emot dem, samla ihop dem och leda dem hela vägen hem till sitt barndoms paradis. Under tiden förbereddes Hoppets Stjärnas huvudkontor och dess kringbyggnader för att fungera som härbärge. Tack vare den räddningsaktionen fylldes Kärrsjö på nytt av barnskratt. TJERNOBYLBARNEN ÅTERVÄNDE
RkJQdWJsaXNoZXIy MzE5MDM=