159 RUNTOM. MAGASIN GIDEÄLVDAL Tänk dig att ena dagen leva sitt normala familjeliv i ett fredligt land, med arbete, skola och umgänge. För att nästa dag tvingas fly för sitt liv när bomber och skjutande viner runt om dig i luften. Du får sicksacka förbi människor som hade oturen att passera just där en gevärskula kom flygande och in i deras kroppar. Kulor som släckt många människors liv. Jag skulle vilja påstå att ingen skulle vilja vara med om min beskrivning. Den känns skrämmande. För de ukrainska flyktingarna är min beskrivning en verklighet. Flera jag talat med lämnar liknande beskrivningar på sin väg mot friheten och Sverige. En stor del av de ukrainska flyktingarna har hamnat här i vårt område. Beskrivningen säger mig att de flesta hade det bra i sitt hemland, Ukraina. För att försöka överleva lämnade de det mesta, förutom kläder de stod och gick i, samt en del ombyten dit de så småningom skulle komma i skydd från kriget. En del kunde köra i sina bilar andra åkte med bussar. Jag har inte hört någon som sagt att de inte skulle vilja återvända till Ukraina, men i samma andetag kommer så frågan ”Vad kommer vi då tillbaka till? Är min bostad bara en grushög eller en ruin som inte går att bo i längre och var ska jag då ta vägen?”. Som en pharmasept, Seyoum Shifera Kebede från Kharkif i Ukraina, sa till mig ”Vi kommer från Ukrainas andra största stad och det som förstörts kommer att ta decennier att återställa när kriget är över”. Hans hustru, Donskova Shiferaw Maryna, satt mitt emot mig vid en gudstjänst i Flärke bygdegård. Hon kunde med tårar i ögonen och hjälp av Googleöversättning tala med mig. Hon visade filmer på hur deras hus bombats. Jag fick även se filmen på en äldre kvinna som satt på golvet med en död övertäckt man framför sig på golvet. Fönstren i lägenheten var urblåsta och med övriga skador och oreda i hennes lägenhet berättade hon att hon inte kunde komma ut och begrava sin döde man. Hon hade ingen bättre plats att själv bo i just då, för hon hade ju tak över huvudet. Det var skrämmande bilder. Det här var inte deras vardag innan Putins armé kom in i Ukraina. Kvar i Ukraina finns både släkt, vänner och män som de försöker ha daglig kontakt med för att få en lägesrapport och samtidigt höra att dom fortfarande lever. Som Maryna skrev till mig på Googleöversättning ”Krig är mycket läskigt. Hjärtat som har ett hjärta kan inte vara likgiltigt med vad som händer. När mitt land älskade städer förstörs, människor, barn. Mitt hjärta bryter sig bort från smärta. Jag vill verkligen ha värden på hela planeten!!! Särskilt i Ukraina. Så att våra barn var glada. Och vad skulle du känna om det hände i ditt land?”. Familjens barn lekande i sitt nya land. Ofrivilliga flykten –ochbemötandet i ett främmande land Pharmasept Seyoum Shiferaw Kebede och hans hustru Donskova Shiferaw Maryna berättande om deras känslor över det som händer i Ukraina. Hon har arbetat som lärare.
RkJQdWJsaXNoZXIy MzE5MDM=