Runtom Stornummer 2019 bläddringsbar

KULTURKVARNEN Kulturvurmaren Magnus Edholm botaniserar bland guldkornen i sin mancave och tar tempen på högt och lågt, nytt och gammalt inom kultursfären. T anken var att kontrollera kvarlevorna innan de flytta- des från Wien till en slutlig viloplats i Eisenstadt, men aldrig hade man väntat sig detta. Synen som mötte männen denna disiga oktobermorgon 1820 var så klart en halvt förmultnad kompositör, men något saknades i graven. Under den vita, vältalkade peruken fanns ingenting! Joseph Haydn var vid sin död 1809 hela Europas musikaliska nestor och ålderman. Hans musikaliska arv har säkerställt en plats på parnassen bredvid vännen Mozart, och de båda har efter sin död blivit synonyma med 1700-talets Wienklassicistiska musik. Haydns musik har kallats lättsinnig och förutsägbar, och för många fram- står den nog mest som bakgrundssorl med 1700-talsförtecken när t.ex . hans stråkkvartetter spelas vid bröllop och mingel. Men Haydns musik är full av bus och esoteriska kvaliteter även om han oftast skrev efter tidens gängse form. Många musikvetare enas idag om att han var före sin tid både ifråga om melodik och harmoni, något som märks i hans sena symfonier och grandiosa oratorier där han lägger grunden för den komman- de romantiska epoken. Hur var det då med Haydns huvud? Jo, det var stulet av gravskändare, av spåren att döma ganska direkt efter gravsättningen. Wienpolisen gjorde ett styvt jobb med kalla ledtrådar, Haydn hade ju legat i graven i 11 år. Snart nog fann man förövarna, och en hel del skallar – men inte Haydns. Verksam i Wien var vid den här tiden en läkare vid namn Franz Joseph Gall. Vid sidan av läkaryrket var Gall känd som forskare med en mycket udda inriktning, han var nämligen fre- nolog, tillika instiftare av det – i våra ögon rätt obskyra – Wienska freno- logsällskapet. Frenologin är den lära som tror sig kunna utläsa av en människas skallform var i hjärnan de olika intelligenserna huserar. Detta har gett oss det i dag- ligt tal förekom- mande uttrycket ”geniknölar”. Gall och hans kollegor klämde såväl levande som döda på huvudet, samlade information och katalogiserade, något som på 1900-talet skulle mynna ut i oerhört kränkande rasbiologiska studier av olika etniciteter. Ett erkänt geni som Haydn var så klart högvilt för frenologerna. En man med så utvecklat sinne för musik måste naturligtvis ha en alldeles egen och mycket intressant skallform. I lönn grävde man alltså upp den stackars kompositören och sågade i vetenska- pens namn av hans huvud. Skallen fick sedan utstå diverse irrfärder under det kommande seklet innan den först på 1950-talet återförenades med Haydns kropp, men då i en grav i Rohrau, Österrike, nära stenarna där barn han lekt. Frenologin spred sig över världen, bl.a. till Sverige, men fick förutom stickspåret rasbiologi aldrig något riktigt genomslag. Dock fick den stor betydelse för hjärnforskningen tack vare alla opponenter till läran som startade seriösa hjärnstudier. Hur gick det då för Joseph Gall som drog igång frenologiläran? Kanske kan man säga att det vilar ett stråk av po- etisk rättvisa över läkarens eget öde. Efter hans död fraktades hans stora samling kranier till muséet Jardin des Plantes i Paris. Där vilar de alltjämt, tillsammans med hans eget huvud. Så kan det gå.• Skallgang efter dod kompositor . .. .. Paralyserade och med en viss skräckblandad förvåning, betraktade de kompositören i sin grav. Förstämning och oro spred sig bland männen som stod lutade över Haydns murkna, öppna kista. RUNTOM. ANUNDSJÖ AKTUELLT 34