36 begravningarna hölls dagarna efter varandra. Följande tid beskriver Svea som kaosartad, men även som att livet också har ett sätt att föra en människa vidare. – Vi fick en enorm uppbackning av omgivningen. Första veckan fick vi besök av fem föräldrapar som också hade förlorat sina barn. Där och då kände jag att det finns hopp, att man kan överleva. Sedan tror jag att hjärnan sorterar sorgen så att du inte förstår helheten på en och samma gång. Just när det hade hänt tänkte nog både Lasse och jag att Mikael var i stan – inte att han var död. Och när livet fortsätter börjar du långsamt förstå vidden. Hade allt kommit på samma gång – att det inte blir några barnbarn, ingen svärdotter, inga besök på ålderdomshemmet – då hade det blivit jättetungt. En av föräldrarna uttryckte det väldigt krasst och jag är benägen att hålla med: Endera tar du ihjäl dig eller så låter du livet föra dig vidare. Och livet bär dig vidare. Jag minns hur jag gick på stan och tänkte: ”Hur kan folk vara så här, fattar de inte att Mikael är död?” Men det är ingen som stannar upp. Och du hänger med. Nästa år skulle Mikael ha fyllt 40 år. Har du redan hunnit tänka på den dagen, att eventuellt göra något speciellt? – Nä, man behandlar sorg olika. Mikael ligger i en minneslund men för mig räckte det länge att tända ett ljus framför hans fotografi, eller göra något som han alltid brukade vara med på. Mikaels kompisar startade också en minnessida på Facebook för Mikael och Emil. Det blev en form av sorgedagbok och en avlastningsplats, guld värd för mig. Det är bara de senaste 3-4 åren jag inte har varit inne och skrivit. Själv fyller Svea snart 67 år. När livet fortskrider hemma på tomten i Bjästa är det passionen för blommor, särskilt dahlior, som sysselsätter under lediga stunder – Svea var med att starta ångermanlandskretsen hos Sveriges trädgårdsamatörer. Pensionär till trots väljer hon annars efter ett långt yrkesRUNTOM. ANUNDSJÖ AKTUELLT liv, bland annat på Coop i Köpmanholmen, Ulvö hotell och Hägglunds arena och ofta i chefsbefattningar – fortfarande att ställa jobbalarmet. I alla fall ett par dagar i veckan. Och så småningom färre än så. – Jag tror att jag har en läggning för arbetsledarfunktionen. Det är ingen dans på rosor att vara chef, men jag är ganska lyhörd och har själv jobbat på golvet. Tiden med alla ungdomar på arenan var fantastisk, de kan fortfarande komma fram på stan med barnvagnar och fråga hur det är. Jag tror inte man kan tänka sig bättre uppskattning. Men just nu jobbar jag bara två dagar i veckan på restaurang Smakfullt i Arnäs och njuter av att få träffa stamkunderna. Du behöver träffa människor och socialisera. – Ja – och så skulle jag nog aldrig kunnat ha det om inte Lasse var den han var. På arenan kunde jag jobba sex helger på raken och han har alltid stöttat mig. Sedan har jag alltid fått komma hem, bara varit hemma och bara varit jag. Vi är inte sådana som ska på fest varje helg, eller bjuda in folk. Det hade inte gått. Jag har haft en förmåga att dra på mig väldigt mycket annat, men nu har jag börjat säga ifrån mig vissa saker. Jag och Lasse har dessa år kvar och ingen vet vem som går före den andra. Nu vill jag satsa på oss. Efter 15 år som skådespelare i föreningen Teaterspegeln sätter därmed Svea även det engagemanget på paus. – Jag har haft det jätteroligt med Teaterspegeln – hur vi har slitit och ”Det finns ett ordspråk jag tycker är bra: ’Om du är nöjd med det lilla är du egentligen nöjd jämt’. Det är inte riktigt rätt formulerat, men det har varit en ledstjärna för mig”, säger Svea Bylund, Anundsjöaktuellts ledarskribent.
RkJQdWJsaXNoZXIy MzE5MDM=