annat snackar de gamla minnen om boxningslegender, Bill visar fotografier han tagit av jazzstjärnor som Monica Zetterlund och sedan gör han en fantastisk imitation av Jörgen. Det blir till en liten performance, Bill har ju ett förflutet inom performancekonsten i Umeå med gruppen Decay Pitch. När Bill berättar för Jörgen att han ska flytta tillbaka till Umeå säger Jörgen, som fyller 70 i maj: – Jag frågar mig själv ibland; som konstnär, när är det dags att pensionera sig? Ska du tagga ner? – Vad är tagga ner? svarar Bill snabbt och samtalet utvecklas till funderingar kring konstnärskapet, att motorn är att ständigt vara nyfiken, och vad som händer när inga idéer längre kryper fram. Men någon pensionering handlar det inte om för Bill. – Ärligt talat är det så här. Jag suktar efter en pitch till, och jag har inte riktigt varit tillfreds här. Mitt sätt att skapa är att så fort jag kommer till något som är vitt så är det något som händer. Sedan kom jag hit – vilken ateljé – det var rena New York! Jag hade en romantisk idé om ett stort place och i början kändes det väldigt bra. Men i takt med åren har jag känt att ateljén blivit större och större samtidigt som staffliet blivit mindre och mindre, berättar Bill och går omkring i ateljén, slår ut med händerna och ropar ”Hallå, hallå, hallå...” – Jag har känt att tryggheten har försvunnit, det har krävts mer för att gräva, och jag är så långt ned i en botten där det inte längre tar emot. Jag kommer inte in i ett inre samtal om konsten med mig själv. Jag känner mig inte riktigt i balans – jag måste ta ett nytt steg, förklarar Bill och kliver ett steg åt sidan, blickar snett uppåt och fortsätter: – Ångesten släpper, solen och musiken kommer in igen. Jag måste känna att jag är inbjuden, det kan vara anledningen till att jag längtar tillbaka till min kära ateljé i Umeå. Den är liten, öm, jag känner mig trygg och ombonad där. Och jag får inte glömma stället där jag skapat så mycket i mitt liv som konstnär. Jag har ett behov av att använda det empiriska i ateljén. Där ligger grejer som ropar ”Kom hem Bill!” En sista utställning i Tvättstugan alltså, sedan vänder Bill blad – igen. – Jag är fortfarande någorlunda frisk i huvudet och jag måste ge mig själv en ärlig signal, säger 12 COLLAGE NÄTRA NR 4 2026 han och beskriver återigen sin kärlek för Kläppa. – Där finns expressiva ytor, utsikten, hela den miljön. Det finns en intimitet och en slags vila – och samtidigt dramatik. Jag har en stark känsla av att jag kommer att mista Kläppa, och jag kommer nog inte att kunna åka tillbaka. Till fabriksområdet här i Köpmanholmen kanske, men inte ut till Kläppa. – Nä nu måste jag sluta innan jag börjar gråta ... jag är ju för faan skådespelare! TEXT: NILS ÅGREN FOTO: HÅKAN NORDSTRÖM
RkJQdWJsaXNoZXIy MzE5MDM=