ANUNDSJÖ AKTUELLT NR 1 2026 15 kommer från mitt föräldrahem, så ser jag att författaren dedicerat boken till min mor 1991!) Han beskriver vad som finns dokumenterat i form av uppteckningar, men menar att det är tveksamt om det finns någon verklighetsbakgrund, eftersom liknande sägner florerat på flera andra orter i trakterna (Prästmon, Ragunda, Flåsjön). Konflikter mellan samer och bybor finns dokumenterade från 1700-talets slut när en bybo klagade inför tinget över besvär av lapparnas renar, samt att hela Anundsjö församling klagade till landshövdingen över fjällapparna, lapska bettlare och tiggare vid ungefär samma tidpunkt. En lärare i byn (Sven-Gösta Marcusson) skrev på 1950-talet ett manus om ”Lappmorden” som senare uppfördes som friluftsteater vid Gammelgården i byn under några år (min mor deltog bland andra det första året som spelet framfördes). Ända sedan barnsben har jag hört talas om berättelsen och skrev själv följande rader i slutet av 1980-talet: ”Jag reser mig och går vidare och när jag vänder blicken mot uddens södra sida kan jag se hur den välbekanta sandåsen höjer sig från strandlinjen, ovanför lutar de mäktiga furorna med sina synliga, hotfulla rotsystem som likt jättars förvridna fingrar greppar omkring sig i sandåsens kant. Åsen är på hitsidan täckt av en kraftig, mjuk ljungmatta ur vilken en och annan enrisbuske reser sig tjurigt. Ibland skymtar den öppna sanden som vetter åt södersidan och ingen kan riktigt förklara varför den ser ut som den gör. Kanske har den här landtungan drabbats av samma förbannelse som ’Kammen’ längre in i byn. Nämligen drabbad av en utslungad ed från en samekvinna strax innan hon grymt mördades av illvilliga byamän. Innan livskraften lämnade henne, vände hon sitt ansikte ut över den västra delen av sjön, mot en plats på andra sidan och uttalade förbannelsen som innebar att inget någonsin skulle växa på denna plats. Allt sedan dess är ’Kammen’ fri från markvegetation och endast fin lössand och morän lyser fram som en sentida bekräftelse. När jag själv nyss fyllt sju år fick jag lyssna till en berättelse av min egen mormor. Hon berättade hur hon och några lekkamrater, när de själva var i sjuårsåldern (i slutet av 1800-talet), begav sig till Långnäset för att leka. De höll till uppe på sandåsen och tog fart uppifrån och rutschade sedan nedför åsen på fötter och ända. Sedan bar det av i full fart uppför igen för en ny åktur. En gång när min mormor och hennes kamrater rutschade utför sandbranten på Långnäset, rev de plötsligt upp flera kritvita benknotor ur sanden. De lekande barnen blev oerhört rädda av upptäckten och sprang genast därifrån. Mormor var övertygad om att det var de döda spålapparnas begravningsplats som genom deras oskyldiga lek hade kommit i dagen…” De renskötande samerna har det inte lätt vissa år när betet är slut, svår- eller Långnäset.
RkJQdWJsaXNoZXIy MzE5MDM=